Isobels text och verkstad

om D'Angelo och om att vara blott kött

2012-01-27T15:59:00.006+01:00

"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig."

I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder.

För det är ju det där med kroppen.

Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar.

Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt.

Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå.

Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande?

De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa.

Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött.

Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken.

Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor.

Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har.

Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa.

ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.

Om flickvänsmaterial, Lovefilm, relationer och den stora 40-årskrisen

2012-01-21T21:39:00.006+01:00

Nej, krisen är inte min. Jag säger inte att den inte kommer om några år, men än så länge har jag faktiskt aldrig känt av några ålderskriser över huvud taget. "Det är ju för att du krisar kontinuerligt i stället", sade en god vän till mig, och det kan det ju ligga något i. Om man håller allting inne och i schack och under lås och bom kanske ångesten och meningslösheten måste komma ut då och då och yttra sig i skilsmässor, tatueringar, motorcyklar eller vad folk nu gör när de ålderskrisar.

Min vän är 41. Han har precis skaffat sin första tatuering. Just saying.

Det är dock olika med olika ålderskriser. Jag hade aldrig någon 30-årskris heller, bortom alla vardagskriser, och när jag någon gång talat om det har jag fått det lite syrliga svaret från t ex en jämnårig bekant som också frilansar men som är singel och bor i andrahandsettor att: "du har å andra sidan en man och ett barn du älskar, ett jobb du tycker är meningsfullt och du har givit ut flera böcker." Hm. Okej då. De viktigaste delarna i det är inte min förtjänst.

För jag uppfattar 30-årskrisen som i grunden handlande om ångest inför det man upplever som otillräcklig vuxenhet. Man har inte det jobb man skulle vilja, den partner man skulle vilja, den familjesituation man skulle vilja. Man har liksom inte kommit någonstans, inte kommit in i den vuxenhet man eftersträvar, och som i någon utsträckning förväntas av en. Men dagens alltmer osäkra arbetsmarknad och åtminstone i storstäderna vansinniga bostadssituation kan man tänka sig att de här kriserna kommer accentueras. Människor har ju inte möjlighet att bli vuxna, inte råd att försöka få barn, inte möjlighet till sådana bostäder som vuxna har.

Men om 30-årskrisen är rimlig, och handlar om helt förståelig ångest har jag svårare för 40-årskrisen. Här kommer jag göra en utvikning om tv-spel, begreppet flickvänsmaterial och några av mina hatobjekt i samtidskulturen.

För någon vecka sedan började det dyka upp annonser för företaget Lovefilm i tunnelbanan. På bilder satt vad som skulle vara snygga killar med (objektivt) gulliga hundar och lovade sina tjejer att aaaaaldrig mer köpa tv-spel. De kallade sig infantila saker också, typ Snuttis och Tiger. Payoffen i reklamen är att med Lovefilm behöver man inte köpa spel längre, man kan hyra dem! Fattar ni! Killarna lurade sina tråkiga dumma tjejer som inte vill låta dem spela tv-spel! Gud vad kul!

Eller inte. Nu spelar jag inte särskilt mycket, så jag kände mig inte personligen hånad av den löjliga könssynen på vilka som spelar, men också bortom spelarstereotyperna prickade den här annonsen in tre av mina hatuppfattningar om världen. 1) Män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina 2) tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom 3) tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.

Liksom, lever människor såhär? Hur står de ut? Hur står män ut med att vara infantiliserade till blöjbarnsnivå? Hur står kvinnor ut med att ses som tråkiga jävla ragator som inte bara själva inte vill göra roliga saker, de vill dessutom också hindra sina killar från att ha kul? Varför i all världen är människor ihop med andra om de ser förhållanden som fängelser vid vilkas portar man frånhänder sig rätten att ha roligt och antingen, om man är man, lämnar över nyckeln till dörren till tjejen, eller om man är kvinna, man tar på sig rollen att vara sin partners fångvaktare? Vad kan rimligen vara motivet till att vilja leva så? Det verkar ju vidrigt.

Nu är kanske Lovefilm-tolkningen av förhållanden extra eländig, men jag tycker rätt ofta att jag hör varianter på det här från riktiga människor. Det kan handla om alltifrån att man inte får gå ut och dansa för sin partner (och då syftar jag inte på att det inte funkar just en särskild kväll utan generellt), alla dessa människor som gradvis slutar umgås med sina vänner efter att man träffat en partner och därefter bara umgås med andra par, folk som slutar med sina fritidsintressen, ja, slutar ha roligt. I alla fall roligt utan sin partner.

För här finns en jätteviktig idé: den om förhållandet som alltings självklara nav, om att alla relationer utanför förhållandet är så oändligt mycket mindre värda. Självklart finns en koppling till monogami här också, man tänker sig exempelvis att det där med att gå ut handlar om att flirta med främlingar, och sånt går ju inte för sig, eller att själva tanken på emotionell närhet med andra upplevs som hotande för relationen.

Nu förstår jag vardagens krav, särskilt om man har barn är det mycket som måste ordnas, som tar tid från det möjligt roliga. Men om man inte har roligt dör man inuti. Om man inte har roligt, i och utanför sin relation, om man ser sin relation som ett fängelse och sig eller sin partner som fångvaktaren så kommer det förr eller senare brista.

Då kommer 40-årskrisen.

För den är inte likadan som 30-årskrisen. Om 30-årskrisen handlar om otillräcklig vuxenhet, något man ofta inte kan göra något åt själv, handlar 40-årskrisen om instängdhet i en vuxenhet som kväver och bedövar. "Var livet inte mer än såhär?" frågar sig Snuttis när han i 10 års tid accepterat att han måste be sin tjej om lov för att spela Modern Warfare och smugit med sin tid vid datorn, och de har båda två för länge sedan slutat gå ut, mer än kanske en gång om året med grabbarna respektive tjejerna, och de umgås med några av hennes kompisar och kompisarnas killar, för att inte tala om föräldrarna till några andra barn på dagis för det är ju så praktiskt, och Snuttis refererar skämtsamt till flickvännen som "regeringen" och det är hon som har koll på allting och bestämmer vad de ska köpa för nya möbler och när de skulle flytta till villa och han gör som hon vill för det är enklast. Och den där bostaden var ju dyr, för man måste ju bo i ett bra område, och jobbet är visserligen trist, men han måste absolut jobba kvar för annars kan de inte betala amorteringarna. Och svaret på den inledande frågan är "Nej, uppenbarligen inte."

Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.

Det är alltid en balansgång när man talar om sig själv och försöker visa upp det som något slags lyckat exempel i ansiktet på en existerande struktur. "Jaha, men ni är ojämställda, synd för er, men det måste man inte alls vara, vi är minsann inte det alls." Men tack då. Kul för er.

Och det här handlar ju om könsstrukturer, fast lite andra än de vi vanligen pratar om. Föreställningen om den ordentliga ansvarstagande tjejen som håller ordning på den busige rolige killen är rimligen inte mycket lättare att bryta sig loss från än den om kvinnan som vårdande och god eller mannen som beslutsför och analytisk. Vi lever alla med de här bilderna.

De senaste dagarna har begreppet "flickvänsmaterial" fladdrat förbi i mina nätverk och även om folk verkar ha lite olika uppfattningar om vad det betyder finns i botten en sorts kvinna som utmärkt väl kan anpassas till att bli fångvaktarkvinnan. En lagom snygg och anpassningsbar tjej, utan något som sticker ut, som skrattar åt killens skämt utan att hota någon eller något. Hon är ju som gjord för att bli den tråkiga, ansvarstagande som ogillar tv-spel och bestämmer om möbler. Om det är själva definitionen för vem som kan bli flickvän är det ju inte så konstigt om förhållandena blir tristessöken.

Kanske finns här också en nyckel till att vissa klarar sig lättare undan detta. Om man aldrig varit flickvänsmaterial, om man alltid haft alldeles för mycket taggar, för mycket ångest, varit för högljudd och konstig, då kanske man har lite lite enklare att låta bli att låsa in sig i ordentlighetsrollen. Jag är i såfall oändligt tacksam.

För sen blir de 42. Snuttis skaffar en motorcykel. Hans fru vill skiljas. "Livet måste vara mer än såhär."

Jag kommer ut: kanske måste jag bli libertarian igen

2012-01-11T19:59:00.008+01:00

- "De ursinniga reaktionerna bekräftar att han har rätt." Saknas ursinniga reaktioner kan man alltid försöka med "talande tystnad".
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.

Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.

Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.

Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.

Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.

Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.

Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."

Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.

Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.

Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.

Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.

Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.

Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.

Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.

För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.

För att bli smal måste jag bli ätstörd, igen

2011-12-30T14:40:00.005+01:00

"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.

Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.

Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.

När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.

Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.

När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”

De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.

Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.

Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.

Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.

Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ

2011-12-22T08:32:00.004+01:00

Del fyra i en serie om antimarknader

Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.

Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.

När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.

Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.

Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.

Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.

Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.

Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.

När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.

Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.

Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.

Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.

(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)

"Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker

2011-12-20T21:38:00.002+01:00

Hur ser det då ut nu, efter räddningspaketen? De amerikanska storbankerna är 20 procent större än innan, och därmed än mer omöjliga att låta bli att hjälpa om de klantar sig igen. Och det kommer de att göra. Mitt under pågående statshjälp valde banker som Goldman Sachs att börja köpa upp de giftiga subprimelånepaketen igen, för att därefter kunna sälja dem till staten för några extra hjälpdollar, som ett bistert eko av hur de i momentet innan spelat mot samma subprimelån som de sålde på intet ont anande. Det spelar ingen roll hur marknaden går, man kan tjäna pengar oavsett, och om man inte kan så lämpar man förlusten på staten.

I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.

I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.

För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.

Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.

Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.

För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?

Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”

Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.

(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)

Mikael Wiehe gillar inte satir

2011-12-19T23:26:00.003+01:00

När jag först hörde Peter Santessons och Sanna Raymans kamplåt för Slussen skrattade jag så att jag hällde ut kaffe över mig själv. Det var det rätt många som gjorde, i den lilla sfär som är politiskt intresserade svenska (eller bara stockholmska?) internetianer. Sen hände inget, sen klubbades Slussen-beslutet (ett beslut som en av motståndarna f ö jämförde med Stockholms blodbad) och jag hade nästan glömt den där roliga sången.

Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.

Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.

Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker

2011-12-19T11:46:00.003+01:00

Nu kan man kanske inte moralisera över att bankirerna tar de skattepengar de kan. Eller, det kan man förstås, men det hjälper inte särskilt, inte ens om det är finansministern som med bister stämma läxar upp diverse direktörer för ersättningsmässiga excesser. Utskällningen är ändå bara fernissa på den underliggande logik som räddningspaketen en gång för alla slagit fast: Ni behöver inte ta ansvar. Vinsterna är era, förlusterna är någon annans och ha det bara roligt så länge.

Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?

Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.

Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?

Ett enkelt svar: nej.

Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.

Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.

Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.

Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.

Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.

Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.

När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.

En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.

En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.

(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)

”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”

2011-12-18T12:21:00.000+01:00

Det är Mats Qvibergs ord, hämtade från SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade reportage om HQ Bank – ”Den stora bankhärvan”. Bankens ledning satt i ett pressat möte dagen efter att Finansinspektionen dragit in banktillståndet. Högst på agendan var de konvertibler i miljonklassen som många av de anställda tecknat i HQ. De flesta av dem hade fått hjälp av arbetsgivaren att ordna lån för att kunna teckna sig, lån de skulle få dras med länge om nu värdet på konvertiblerna bara försvann. Inte bara högavlönade traders hade tecknat konvertiblerna, också administrativ personal med relativt låga inkomster satt med miljonlån för syftet.

På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.

Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.

Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.

Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.

Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.

Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.

Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.

(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)

Antimarknaden och bankerna

2011-12-18T12:01:00.003+01:00

Någon gång i höstas blev jag tillfrågad av en pr-byrå att skriva en text till en antologi om finanskrisen och framtiden för hela finansbranschen. Det är Länsförsäkringar som finansierat, och vad de vill få ut för budskap genom detta vet jag inte riktigt, men då detta är frågor som upptar stor del av min vakna tid (ja, exakt så monoman är jag), och de inte ville styra skrivandet mer än genom det övergripande ämnet jag föreslogs tackade jag glatt ja.

I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.

Första delen är här.

Twittra för hemlösa

2011-12-14T08:22:00.002+01:00

I dag drar Stadsmissionen i gång en enveckas twittersatsning när vissa twittrare tillfälligt stänger sina egna konton och i stället twittrar på ett särskilt konto bakom en betalvägg. I satsningen - Betalvägg för hemlösa - måste man betala 25 kronor för att följa twittrare som Fredrik Strage, Emma Gray Munthe och flera andra (det är de bland dem jag följer som jag sett nu på morgonen), som tillsammans twittrar på kontot @betalvaggen. (först var det @betalvagg, men det kontot stängdes av av anledningar jag inte känner till).

Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.

Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.

När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.

Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.

Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.

Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi 2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.

Det finns inget gratis arbete

2011-11-16T15:53:00.003+01:00

"Det verkar jätteroligt, men jag har tyvärr inte råd att jobba för så lite pengar." Jag vet inte hur ofta jag skriver den meningen som svar på mailförfrågningar om att jag ska skriva artiklar, sitta med i paneler, göra tv- eller radioprogram. Ibland är slutet på svaret lite annorlunda, för ibland vill de att jag ska jobba helt gratis.

Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.

Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.

Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.

Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.

Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.

Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.

För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?

Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.

När man tänker på döden

2011-11-14T09:51:00.004+01:00

De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.

Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.

Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.

Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.

En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?

Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.

Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.

Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.

Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.

Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.

Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.

Om att inte längre vara avskärmad från världen

2011-10-29T12:09:00.003+02:00

Hon kom smygande i mörkret som hon alltid gör, gnuggade olja mellan händerna så att doften av kanel och något annat kryddigt, muskot kanske, spred sig ända till mina näsborrar. Jag fortsatte att blunda. När hon lade de oljigt mjuka fingrarna mot min nacke började jag nästan gråta.

Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.

I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.

Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.

Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.

Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.

Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.

Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.

Några reflektioner en recensionsdag

2011-10-27T18:30:00.007+02:00

I dag kom alltså den här boken ut. Boken som jag ägnat ett helt år åt att aktivt skriva och ett helt liv åt att tänka på. Det har varit en sådan lycka att få göra det. Att faktiskt ha råd att lägga 20 timmar i veckan eller så på att läsa eller läsa om hundratals böcker, på att skriva sådant som jag sen raderat eller skrivit om och på att våndas över sådant som är svårt att formulera. Till slut satt jag där med elva essäer och ett förord och ett efterord och ett litteraturkapitel och tvingades inse att det här är just nu mitt samlade politiska tänkande. Svindlande.

Det har varit svårt sedan den blev klar någon gång i slutet av sommaren. Inga fler tankar att pröva och förkasta, inga formuleringar att grubbla över, inga fler böcker att hetsläsa bara för att inse att de tvingar en att tänka och skriva om. Jag har tidigare trott att anledningen till att jag ändå mått såpass bra det senaste året har varit att jag haft tryggad ekonomi, men sedan boken blev klar har jag insett att det lika mycket måste ha varit tillfredsställelsen i att få tänka och skriva på något jag upplevt som intensivt meningsfullt. Sådant gör all skillnad i världen.

Svårt har det också varit senaste veckorna. Paniken jag känt inför mottagandet av boken har gjort mig sömnlös, insikten att jag ingenting kan göra längre, den är klar och kanske kommer folk inte att begripa vad jag försökt säga. Ni förstår, jag tycker att jag skrivit något verkligt bra. Till skillnad från när jag kom ut med min roman är den här boken också helt central för min person, för hela mitt yrkesliv.

Jag inbillar mig inte att jag är en stor romanförfattare. Jag skrev en roman och den blev rätt bra, men den är inte jag, hur självbiografiskt förlaget än ville marknadsföra den. Den här boken däremot, den är jag. Den är resultatet av ett livs politiska grubblande, av vägande av det jag tänkt och tyckt mot det jag tänker och tycker, formulerat på det allra bästa sätt jag förmått. Den är bra. Jag tror verkligen att den är bra. Jag inbillar mig nämligen att jag är en verkligt bra politisk skribent - att skriva och tänka om politik är nog en av de få saker jag är riktigt bra på utom att laga och äta mat - men det innebär ju inte nödvändigtvis att andra skulle förstå eller tycka det.

Därför: panik. Tänk om de inte förstår. Tänk om äldre herrar klappar mig på huvudet och säger att jag ingenting begripit om Hobbes, eller om någon avmätt skulle säga att det var väl ett rart litet försök. En essäsamling är en samtidigt väldigt pretentiös och väldigt ödmjuk genre. Pretentioner är lätta att slå ner på.

I dag var alltså recensionsdagen. Jag har hittills läst fem recensioner, alla åtminstone delvis positiva, och av dem är det väl bara Erik Helmerson i Expressen som klappar mig på huvudet när han säger att jag skriver "gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev" och det är ju ett lite förvånande förminskande. Annars är jag hemskt glad över Thomas Engströms fina text i Sydsvenskan, han verkar ha förstått vad jag försökt göra även om han säger att jag är socialdemokrat.

Etiketter tycks nu uppta också Helmerson än mer, han radar förvirrat upp de personer jag tackar i mitt förord och anmärker på att dessa inkluderar både vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister (även om Adam Cwejman alltså är ordförande för LUF, FPU har inte funnits på 20 år). Att jag är god vän med människor som tycker olika saker är alltså en punkt att kritisera, liksom att jag själv är politiskt lite svåretiketterad? Det känns jättekonstigt. Nu är det svårt för mig att försvara för en recensent att jag tycker om vissa människor och beundrar deras hjärnor, men att personer som Ali Esbati, Adam Cwejman och Rasmus Fleischer läst och haft synpunkter på olika essäer, något jag är djupt tacksam över och som gjorde texterna bättre, betyder förstås inte att de håller med om allt som står där.

Som jag skrivit om tidigare kommer man kunna få boken som e-bok gratis. Man får självfallet gärna köpa den också, här eller här t ex, eller om man vill köpa e-bok: här eller här, men den som bara vill titta på boken och inte vet om man vill köpa än eller bara inte har pengar kan maila mig på isobelh@hotmail.com så mailar jag en e-boksfil tillbaka.

(Andra recensioner i SvD och Dalarnas Tidningar, Ann Heberlein som skrev i DN i går finns inte på nätet.)

Jag vill inte vara sån här

2011-08-30T22:17:00.006+02:00

Jag vill inte vara sån här. Jag skrev det på twitter tidigare i dag. Det är där jag skriver allt det vardagligt pågående numera. Eller ja, där jag skriver nästan allting som inte är artiklar eller böcker. Politik, opassande skämt, moderskärleksutbrott, matporr, fnitter och ångest. Alldeles för mycket ångest.

För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.

Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.

Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.

Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.

Det är så hemskt tröttande.

Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.

Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.

Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.

Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.

Fyra år

2011-06-19T08:51:00.004+02:00

För nästan exakt fyra år sedan satt jag i en taxi och andades rytmiskt samtidigt som stora S messade folk enligt instruktioner för att ställa in de närmaste dagarnas åtaganden. "iso kan inte, hon föder barn", var den generella ordalydelsen. Jag hade varit lite för dålig, eller möjligen lite för bra, på att planera och hade litat på alla dem som sade att man alltid går över med första barnet. Två veckor före utsatt datum var min kalender följaktligt lika fullbokad som vanligt. Jag hade ju massor av saker att hinna med då. Nåja, födsloarbete betraktas oftast som giltigt förfall.

Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.

Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.

Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.

Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.

Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.

Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.

Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.

Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.

På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.

Cellklumpen och döden

2011-05-30T09:42:00.001+02:00

(I Dalarnas tidningar den 28/5)

Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.

Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.

Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.

Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.

De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.

De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.

I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.

På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.

Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.

En ros i öknen (obs ett par veckor gammal)

2011-05-19T09:28:00.002+02:00

”Asma Assad, en ros i öknen.” Så beskrivs Syriens diktators Bashar Assads fru i en idolartikel i senaste numret av amerikanska Vogue. I texten beskrivs hur parets barn går på Montessoriskolor, hur ödmjukt glamourös och generös Asma är och att familjelivet styrs av ”vilt demokratiska principer”.

Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.

Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.

De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!

Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.

I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.

Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.

I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.

I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.

***

Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.

Det blir bättre

2011-04-16T18:20:00.002+02:00

Rädda barnen startade alltså en kampanj som heter "Det blir bättre". Jag hajade visserligen till, för jag har av diverse skäl aldrig uppfattat dem som särskilt homovänliga (bland annat motsatte de sig länge och öppet homoadoptioner), men trodde ändå att det fortfarande handlade om samma sak som i den amerikanska kampanjen "It gets better", dvs att vuxenvärlden försöker berätta för hbt-ungdomar att mobbningen, hånet och oförståelsen inte alltid kommer kännas lika hemsk som just nu.

Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.

I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.

Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.

Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.

Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.

Mänsklighetens inneboende beroende - eller varför kvinnor kanske är vänster

2011-04-06T21:47:00.003+02:00

Är kvinnor höger eller vänster och i såfall varför och är det brännande viktigt att kämpa för rätten att få suga av folk eller avstå från kroppshårborttagning? Ungefär så, i våldsam förenkling, har en diskussion blossat de senaste dagarna. Jag har inte läst den bok som Eva Cooper givit ut på Timbro, men däremot de blogginlägg som Elin Grelsson, Anna Svensson och Johanna Nylander skrivit utifrån boken. Jag har alltså inga uppfattningar alls om bokens eventuella kvaliteter, men en sak slår mig när jag läser blogginläggen, framfört Johanna Nylanders och lite Anna Svenssons - konflikten mellan liberalismen och mänsklighetens inneboende nödvändiga beroende.

I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.

För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.

Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.

Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.

Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.

Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.

En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?

Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.

Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.

Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.

ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.

Fixa problemen nu eller nån annan gång - om prekariat, utanförskap och cancersjuka krögare

2011-03-07T19:26:00.005+01:00

"Du måste absolut gå till arbetsförmedlingen dagen efter att vikariatet är slut." Det var en alldeles osannolik tur att min bekant berättade det här för mig. Det var 2004, jag försökte bli med barn och hade precis haft ett längre vikariat på tidningen. Längre än 6 månader i sträck alltså. Jag hade därför, insåg jag, kvalat in i systemet.

Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.

Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.

Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.

Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.

Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.

Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)

På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.

Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.

Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.

Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.

Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.

Det finns inget "vi"

2011-01-30T10:31:00.000+01:00

(publicerad i Dalarnas Tidningar 30/1)

Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.

Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.

Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.

Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.

Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.

Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.

I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.

I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.

Fel föräldrar

2011-01-25T21:35:00.003+01:00

Det var muntert bland en del borgerliga twittrare i går morse, när man hänvisade till den här artikeln av Marika Lindgren Åsbrink. "Höhö, faran med fel föräldrar, jo man tackar."

Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.

Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)

De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.

Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.

Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.

Varför Lena Sommestad?

2011-01-17T19:05:00.003+01:00

Nej, jag menar inte varför hon borde bli partiledare, det lägger jag mig inte i, men om någon frågar tror jag inte att hon kommer att bli det. Jag menar varför har vi alla i det tänkande kommentariatet precis just nu fått upp ögonen för henne, varför nämns hennes namn plötsligt med respekt och intresse av personer med rätt olika åsikter, personer som i likhet med mig själv var rätt måttligt imponerade under hennes tid som minister, varför hänvisas det till hennes tankar, hennes texter överallt?

Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.

Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.

Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.

En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.

På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".

Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.

2010: ett år i sminklådan

2011-01-01T12:34:00.002+01:00

Som jag skrev på twitter i går är smink, politik och små tjocka barnaarmar det enda jag egentligen gillar. Det är tyvärr inte sant, andra saker jag tycker mycket om är t ex helstekt anka, rödvin, kodein och antikslipade diamanter, men det sista har jag väldigt liten möjlighet att hänge mig åt, och som påstående har det ju en viss schvung i alla fall.

Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.

I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.

I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.

Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.

Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.

När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.

Lite om sex, normer och civilisation

2010-12-28T10:19:00.005+01:00

Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)

De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.

Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)

Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.

Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.

Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.

För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.

Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).

Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.

Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.

Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.

Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).

Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.

Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.

Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.

Den ultimata kontrollförlusten

2010-12-27T21:13:00.002+01:00

I dag har en massa kloka människor diskuterat reproduktion och reproduktionsnormer på twitter men jag har inte varit med så värst eftersom jag både har ett barn och en eländig bihåleinflammation att ta hand om. Lite konstiga missförstånd har det nog varit i och för sig (även om jag ju kan ha missat inlägg, det är klurigt i bland att hitta alla moment i en twitterkonversation i efterhand) det är rimligen få som kan påstå att vi inte lever i en kultur där barnafödande är norm, det är rimligen också få som kan bortse från de biologiska faktorerna i detta.

Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.

Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?

Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.

Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.

Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.

Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.

När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.

Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.

Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.

För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.

Fler som vill #prataomdet (eller kanske prata om att #prataomdet)

2010-12-21T19:16:00.002+01:00

Upplåter i dag min blogg som forum för #prataomdet-texter. Här nedan följer ett inlägg av Alice Eggers som är frilansskribent och annars skriver i bland annat Aftonbladet:

En gång kom en bekant fram till mig på krogen. Sa att hon visste att jag var kompis med X och att han försökt ligga med en av hennes bästisar i sömnen. Jag vet inte hur det är meningen att man ska reagera. Jag var lite full tror jag och drog med mig min bekant fram till X, sa att jag tyckte hon skulle fråga om det själv, att jag kunde vara med. Exakt hur det gick minns jag inte, jag tror han slog det ifrån sig, eller så grät han, båda reaktionerna känns troliga. Oavsett finns det sannolikt någon som går omkring och tycker att jag är ett jävla svin som fortfarande umgås med honom, som inte där och då bröt kontakten och självklart tog hennes parti.

Jag tänker på det när jag läser intervjun med Cissi Wallin i Medievärlden: ”Hon är också skeptisk till att så många människor runt honom vet hur han håller på utan att säga eller göra något.  – En del av skulden faller på dem också. Det finns så många som vet vad som händer men bara blundar.” Jag sympatiserar helt med hennes känsla men vad exakt gör man sig skyldig till och vad är det vi bör säga? Att någon är skyldig beyond reasonable doubt utan rättegång? Det har hänt att jag hört vänner sitta och tjata på tjejer på efterfester, i efterhand är mitt minne suddigt. Jag kan ha vänt mig till tjejen i fråga och sagt ”du vet att du inte behöver om du inte vill”. Och om jag nu gjorde det så kan jag ha fått en förnärmad snäsning tillbaka eftersom jag med mina ord gjorde henne till ett potentiellt offer. Att hon hellre ville sätta sina egna gränser än att få hjälp av någon självpåtagen riddare. Eller så var hon tacksam. Eller så sa jag ingenting. Jag minns inte.

Jag har ingen aning om vad som är sant varken i fallet med X, det Cissi Wallin pratar om eller någon av de andra som kommit upp sedan #prataomdet startade. Jag vet dock att jag varken vill utpeka någon skyldig till brott som inte blivit rättsligt prövad eller inta något slags omedelbar försvarsposition för att försvara killar jag gillar. Var och en måste ha rätt att prata om sina upplevelser, vilket för mig är själva essensen av #prataomdet, men att begära en omgivning att ta avstånd från någon på grund av vad som just nu är en hörsägen är inte rätt mot någon.

Däremot har jag massa exempel på fall jag vet att kompisar betett sig allmänt svinigt inom lagens ramar. Om hur man bäst tar ansvar för det vill jag gärna prata.

En person som vill #prataomdet

2010-12-21T13:41:00.002+01:00

Den här jättefina texten fick jag av en anonym läsare som inte hade någon egen blogg att skriva på. Jag försökte först få en tidning intresserad, eftersom den förtjänar en större publik, men då det inte lyckades är jag glad över att få publicera den här:

Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.

Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.

Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.

Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.

Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.

Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).

Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.

Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.

Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.

Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.

Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.

Inlåsta i fattigdom (i Expressen i dag)

2010-12-04T12:15:00.001+01:00

Vi blir liksom generösa kring jul. Det är något med kontrasten mellan andras elände och den egna myshetsen.

Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?

Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.

Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.

Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.

Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.

Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.

Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.

Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.

Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.

Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.

Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.

Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.

"Pengar vill ta vägen nånstans, så att säga" Del ett i en serie om samtiden och pengarna

2010-11-21T11:57:00.003+01:00

Det låter som ett citat från kung Carl Gustaf, men är faktiskt något jag själv, lätt feberyrig, klämde till med när jag försökte förklara mina tankegångar inför skrivandet av den text som publicerades i Expressen i går.

Det fanns mycket som aldrig fick plats i den där texten, och då syftar jag inte bara på kungligt naivistisk nationalekonomisk teori. Inte minst är jag orolig att jag inte lyckades förmedla de faror jag ser i ett samhälle som förutsätter låntagande så självklart som vårt.

Självklart finns problemet med sms-lån och andra lån som kan tas helt utan säkerhet. Det är inte särskilt länge sedan personer som akut behövde eller ville ha pengar inte över huvud taget kunde låna. I dag är det hur lätt som helst. I ett samhälle som är så konsumtionsinriktat som vårt innebär det stora risker. På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Men ju färre hyresrätter som finns i storstäderna ju mer självklart blir det också att man måste belåna sig för att alls kunna tillhöra medelklassen. För att sedan kunna betala lånen måste man hålla fast vid den inkomst man har, kosta vad det kosta vill. Du får inte bli sjuk, inte bli arbetslös, kan inte starta företag, inte börja studera. Utsattheten ökar, tryggheten minskar. Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker. Men framförallt skapar det ett mentalt klimat av duktighetshysteri, av tystnad, av inordning i systemet. Att falla ur systemet blir så förfärligt farligt att man bara inte har råd att riskera det.

Innan vi inledde denna lånekultursera innebar en tillfällig inkomstdipp självfallet också problem, men dessa problem var i huvudsak kortsiktiga. Om man repade sig efter några månader hade man kanske fått leva på havregrynsgröt ett tag, men sedan kunde man gå vidare (jag är medveten om att jag förskönar lite, men ungefär).

Om du har höga lån i dag som du inte kan betala pga tillfälliga inkomstminskningar blir problemen långvariga, kanske livslånga. Du får prickar i diverse register som gör det nära nog omöjligt att komma tillbaka, kanske tvingas du rentav sälja den lägenhet du har lånen på till förlust. Riskerna med lånekulturen finns alltså för breda samhällsgrupper, även om de ser lite olika ut.

Lånekulturen är baksidan både av konsumtionskulturen och av vad vi kan kalla ägarkulturen. Dessa kommer jag återkomma till i kommande blogginlägg, liksom till det där med pengar som vill ta vägen. För även om beskrivningen i rubriken framstår som kungligt debil så är den inte osann. Pengar vill ta vägen. Till exempel genom att lånas ut. Mer om det senare.

Bilen och främlingshatet

2010-09-30T20:12:00.004+02:00

Det krävs tre för att göra en trend. I dag undersöker vi kopplingarna mellan vurmen för bilen och hatet mot främlingar.

1) 1984 grundades Auto-partei (Bilpartiet) i Zürich som del i en motrörelse mot det gröna partiets ökande popularitet. Partiet fokuserade initialt mest på just bilism, en välkänd slogan var "Freie Fahrt für freie Bürger" (fri fart/vägar för fria medborgare), men har så småningom kommit att slå in allt mer på främlingsfientlighet.

Partiet, som i dag heter Frihetspartiet, vill stänga gränserna och har en hård retorik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Partiledaren Jürg Scherrer har dessutom berättat i en intervju i schweizisk radio om sitt stöd till franske extremistledaren Jean-Marie Le Pen för dennes påstående att nazisternas gaskamrar blott är "en detalj i historien". Ett antal av partiföreträdarna har på senare tid, efter en partikollaps i FPS, gått över till schweiziska folkpartiet, ett annat högerpopulistiskt främlingsfientligt parti som bl a drev frågan om folkomröstning mot minareter.

2) I Sverige påstår sig Sverigedemokraterna vara det mest bilvänliga partiet och partiets underorganisation för bilintresserade, SD Motor, är en välkänd partiknutpunkt. (På motsatt sätt är miljöpartiet förmodligen det parti i Sverige som både är mest flykting- och invandringsvänligt och mest bilskeptiskt)

3) I dag framkom att de första besluten för den nya holländska regeringen, som stöder sig på högerpopulistiska Geert Wilders och hans PVV, blir att förbjuda burkor, dra ner på kulturstödet samt öka maxhastigheten på vägarna.

Jag vill inte med detta antyda att den som är för bilism nödvändigtvis måste vara fascist men något slags samband finns där. (Betänk att jag inte ens har tagit upp Hitler och autobahn, inte minst eftersom dessa ju påbörjades redan under Weimar-republiken)

Ögonblick i riksdagen - låt mig då ta några exempel

2010-09-17T16:46:00.002+02:00

Det här kan ha varit det roligaste som någonsin skett i Sveriges riksdag:

"Är det, och ska det vara, lagligt, att, på ett kön, stryka på något som för exempelvis en hund, smakar, eller luktar, gott?"

Pauserna, fraseringen, helheten är makalös. Och det blir bara ännu roligare av att Eskil Erlandsson såklart har rätt i sitt uttalande - det är komplicerat att utreda vad som är sexuella övergrepp på djur - och ändå framstår han som hopplöst pervers.

Ögonblick i riksdagen - Cry me a river

2010-09-14T20:09:00.002+02:00

Okej, det är en elak rubrik, jag medger det. För jag tror ju faktiskt att Federley grät på riktigt den där gången, jag tror att han verkligen var så ledsen över att det uppenbarligen inte går i svensk riksdag att stå upp mot partiet i ett hårt läge, att just han i alla fall inte hade det i sig, att han inte orkade. (det var när han senare försökte spinna alltihop till en seger som jag började förakta honom, men det har också gått över i en slags allmäncynisk insikt om sakernas tillstånd). Men detta klipp personifierar också mitt stora minne över den gångna mandatperioden. Såhär viktigt var det med frihet för den här regeringen.

Ögonblick i riksdagen - "han lägger tungan på underläppen"

2010-09-08T08:16:00.003+02:00

Tyvärr finns inte bilder från när Göran Hägglund eventuellt räcker ut tungan åt Monica Green, men den här återberättade versionen förtjänar ändå sannerligen en plats i listan på "Bäst i riksdagen"

Ögonblick i riksdagen plats 3

2010-09-07T14:35:00.003+02:00

De senaste dagarna har jag pratat mycket med vänner om vad som egentligen varit den här mandatperiodens höjdpunkter i riksdagen. Att valrörelsens roligaste ögonblick hittills var när Thomas Bodström facebookade med väljarna från Dunkin' Donuts är rätt självskrivet, men vi har ju ändå fyra hela år bakom oss. Här är en liten lista. På tredje plats kommer följande anförande av moderaten Helena Rivière, i debatten inför FRA-omröstningen.

Anf. 188 HELENA RIVIÈRE (m)

Fru talman! Jag ska tala om den personliga integriteten. Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar.

En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.

Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse.

Blir det då inte paradoxalt om människor förlitar sig på staten som den ultimata garanten för deras personliga integritet? Om integriteten kan hotas av en lag om signalspaning, vad gör vi då, gott folk, med mobilerna, bankomatkorten, personnumren och bredbandet? Det finns mängder av omständigheter där staten träder in för att skydda landet, ekonomin och medborgarna mot hot, brott och sönderfall. Den kontrollen är berättigad tills motsatsen är bevisad. Vi får godta det. Vi får acceptera att det vidtas antiterroråtgärder på flygplatser, att bombsajter på Internet plockas bort, att Försäkringskassan samkör register för att förhindra bidragsbrott.

I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Politiska mysterier

2010-09-01T18:56:00.002+02:00

Samtidigt som jag skyr valrörelsens zombie-mässiga polarisering gräver jag för ögonblicket ner mig i hårda fakta, närmare bestämt valstatistik. Mina bästa vänner på internet är därför val.se och valpejl, där jag studerar valkrets-resultat ner i minsta detalj och undersöker kandidatuppfattningar i varje enskild fråga.

Vilka kandidater i de olika partierna som tycker mest som jag varierar lite mellan gångerna jag gjort testet, jag minns inte alltid om jag klämt fram en åsikt om straffnivån för fyllekörning eller ej, och om jag satt hjärtan på alla frågor som rör invandring och integritet eller bara på några, eller om jag bara råkat trycka fel någonstans. Vi kan dock enkelt säga att det handlar om en handfull yngre miljöpartister och folkpartister.

I dag började jag dock titta nerifrån. De kandidater av dem som svarat på enkäten som tycker minst som jag är May-Britt Landin, folkpartist från Mörbylånga och Nina Högström, moderat från Bollebygd. Båda två klockar de in på 16 procent. Det här hade varit mindre anmärkningsvärt om man inte gått in och kollat vad de faktiskt tycker.

De tycker nämligen ingenting.

Det här är två riksdagskandidater för två stora etablerade partier som ändå valt att vara med i valpejls åsiktsmätning och de säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.

De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild, Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.

Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.

Båda två är de däremot för ökat personval. Det är alltid något.

Därför borde TV4 visa sverigedemokraternas vidriga rasistfilm

2010-08-27T16:11:00.006+02:00

Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik).

Man kan skratta åt det, något mer övertydligt parodiskt har jag sällan sett i politisk väg. Här har Sverigedemokraterna försökt framställa sig som ett parti bland andra och sedan gör de en val-film där de framställer spädbarn som hotfulla, då spädbarnen har fel ursprung.

Sett i ett europeiskt perspektiv är det här dock ett vanligt sätt att argumentera. Den europeiska extremhögern talar gärna om hotet från de muslimska kvinnornas stora barnafödande, inom kort kommer vi vita, kristna vara i minoritet och kommer Europa då ens vara Europa, som högertänkare som Christopher Caldwell brukar fråga sig. De syftar inte på pengarna, som är det uttalade i SD-filmen, utan på att Europa måste vara vitt och kristet och att personer som föds som icke-vite och icke-kristna aldrig kan blir européer på riktigt. Det handlar förstås om rasism i den verkliga meningen, att du aldrig kan frigöra dig från ditt ursprung, aldrig kan bli något som inte syns i huden.

Jag är inte hundra på det juridiska, men det är inte omöjligt alls att SD:s film faller inom ramen för hets mot folkgrupp. Djupt obehaglig är den under alla omständigheter. Lika dystert är dock beskedet att TV4 alltså inte kommer visa filmen, även om jag möjligen kan förstå det ur ett rent juridskt perspektiv.

Det handlar inte om att "ta debatten", som arga vänstermänniskor talade om på twitter i förmiddags, utan om att se realiteterna. För sanningen är ju att sverigedemokraterna vinner oändligt mycket mer på att kunna framställa sig som martyrer för TV4 än på att visa upp sig för svenska väljare som de otäcka rasister de uppenbarligen själva vill vara. Den här filmen visar upp SD som mer enögda, mer demoniserande, mer väsensskilda från den svenska politiska kulturen än Lena Sundström någonsin skulle kunna göra. Och det är sverigedemokraterna själva som gjort den.

Jag kanske är naiv, men jag tror att orsakerna bakom sverigedemokraternas 4 % i opinionsmätningarna är att tillräckligt många väljare gått på tanken att de INTE är rasister, att de INTE är samma gamla extremhöger som brukade spöa bögar och invandrare. Den tanke de själva väljer att demaskera med sin valfilm.

När nu TV4 stoppar filmen får SD sin martydebatt, de kan framställa sig själva som utstötta av samhället för att de bara säger "det andra tänker", som åsiktsfränden Pia Kjaersgaard brukar säga, samtidigt som de kan peppa varandra i den lilla rasistiska kärnan med den härliga filmen om de otäcka muslimkvinnorna. Om man i stället hade visat filmen hade alla sett vad de egentligen tycker. Jag tror faktiskt att det vore oändligt mycket mer effektivt.

4 % av svenskarna ser inte spädbarn som hot mot landet. Oavsett vilken hudfärg barnen har.

Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft

2010-08-23T10:58:00.006+02:00

Jag vet inte ens var jag ska börja. Som många andra vaknade jag i lördags till beskedet att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro för våldtäkt och sexuellt ofredande. Uppgifterna var knapphändiga och förvirrande, men åklagare uttalade sig och att han faktiskt var anhållen var uppenbart sant.

Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.

Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?

Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.

Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.

Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)

Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.

Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.

För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.

Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.

Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.

PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.

Mecenater i tiden

2010-08-15T20:04:00.005+02:00

När Andreas Ekström berättade att han satsade på crowdfunding för att ha råd att skriva sin bok om Google var det många som blev glada. Kanske var det desperationen i hur svårt det är att ha råd att ägna sig åt kvalificerad journalistik, kanske var det upprymdhet över potentialen i det nya, den långa svansen och allt ni vet.

Ännu gladare blev vi när det visade sig fungera (och något mindre glada när det visade sig att skattemyndigheten eventuellt tänkte ta 60 procent av pengarna).

Andreas har fått lite pengar över. Nu vill han ge dem, 10 000 kronor, vidare, till någon annan journalist, som behöver arbetsro ett par extra veckor eller pengar till en viktig resa eller vad det nu kan vara. Om just du är journalist och skriver på en bok tycker jag att du ska söka pengarna.

Det här är sånt jag blir gråtmilt lycklig över. Det är såhär vi borde vara och alldeles för sällan är. När jag får råd ska jag också instifta stipendier.

Hej Anton!

2010-08-10T16:14:00.002+02:00

En dag som denna känner jag för att påminna om att vi vid en borgerlig valseger sannolikt ser Anton Abele i riksdagen. När jag har påstått detta tidigare har det avfärdats som illasinnat förtal (eller bara överdrivna ångestdrömmar), så jag tänkte bidra med en liten uträkning.

2006 fick Moderaterna i Stockholms kommun 35,07 procent av rösterna, vilket gav 11 mandat. I SCB:s partiundersökning från i maj (som allmänt ansågs missa uppgången i opinionen för alliansen under försommaren) har Moderaterna i Stockholms kommun 38,6 procent, vilket omräknat borde ge 12 mandat.

På valsedeln för Moderaterna i Stockholm står Anton Abele på plats nr 15. I förstone kan detta kanske få den oinsatte att sucka av lättnad, men då tänker man inte på ministerposterna. På samma valsedel finns minst tre, inte osannolikt fyra moderata ministrar (Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Lena Liljeroth-Adelsohn och Maria Abrahamsson). Säg hej till riksdagsman Abele.

Eleverna (och muslimerna) måste lära sig att veta hut

2010-08-08T22:25:00.004+02:00

Mycket kan sägas om folkpartiets diverse utspel senaste veckan, och mycket har redan sagts. Jag kommenterade omedelbart på twitter det cykliska i hur partiet på sommaren varje valår tycks rikta in sig på problemen med invandrare. 2002 var det språktest, 2006 var det obligatoriska underlivsundersökningar på invandrartjejer för att rädda dem från könsstympning, nu i år är det alltså burkan som bör knös in i valrörelsen, kosta vad det kosta vill.

Yvonne Ruwaida skrev en klok och nyanserad text om frågan, på vilken Lotta Edholm svarade insinuant och ohederligt och fick mig att känna att man nog ändå inte kan rösta på folkpartiet ens lokalt med hedern i behåll.

För det är ju så det känns. Jag antyder alls inte att detta är någon stark upplevelse i folkdjupet, liberalism brukar ju inte vara det, men om det är någon rösthandling som skulle få mig personligen att skämmas i år vore det en röst på folkpartiet. Det känns såklart förfärligt i förhållande till allmänt vettiga folkpartister som Birgitta Ohlsson eller Madeleine Sjöstedt, men det finns något ruttet och luktande i det där partiet som smittar och sprider sig.

Andra folkpartistiska utspel på sistone gäller att skolk ska skrivas in i betygen på gymnasiet och nu senast i dag att skolnämnden ska kunna tvinga föräldrar till skolelever att delta i undervisningen. Hur det senare hänger ihop med sånt som regeringens älskade arbetslinje eller bara den rätt grundläggande tanken att vuxna människor som princip inte kan tvingas arbeta åt staten, är oklart. Men det är ju numera uttalat antiliberalismen som är folkpartiets paroll, oavsett om det handlar om muslimfobi eller om en skolpolitik där partiledaren på fullaste allvar tror sig veta vad som är bäst för alla sveriges skolor och skolbarn.

Björklund avslöjar också hur han ser på människor i allmänhet, på lydnad och frihet: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller." Det här anknyter direkt till diskussionen om maktförhållanden på jobbet som jag deltog i för ett tag sedan, och där folkpartiledaren ser det som självklart att chefen disciplinerar den underlydande. Det förvånar såklart inte, men det är intressant att tänka på.

Jag kommer också att tänka på den utmärkta genomgången i the economist häromveckan av kriminalpolitiken i USA. De pekade där på det stora problemet med hårdare-tag-populismen, att inga politiker någonsin kan stödja lättnader i straffen men alla slentrianmässigt föreslår skärpningar, och trots att alla som sätter sig in i frågorna inser orimligheten i det övergripande så fortsätter bara spiralen. Folkpartiet vet att verklighetens folk gillar att man tar tag i den så kallade flumskolan, det har partiet vunnit röster på historiskt. I viss utsträckning har det dessutom funnits goda skäl för en sådan uppfattning, det har funnits problem i svensk skola som berott på oordning, oklara och alltför lätta kunskapskrav, alltför stort fokus på lust och kreativitet framför basal kunskapsinhämtning.

Folkpartiet vet bara inte när det är nog. I desperat jakt på den där härliga tvåsiffrigheten i opinionen man hade för några år sedan blir den spontana och självklara åtgärden att köra på med mera av det som funkade förut. Precis som när amerikanska politiker mer eller mindre av misstag inför obligatorisk livstidsstraff för personer som snattat tre kolor vid tre olika tillfällen blir det för folkpartiet viktigast att visa handlingskraft och krafttag (två fina ord att analyser freudianskt) och det enda sättet man kommer på att göra det är genom att förorda mer disciplin mot skolelever och muslimer. Det är möjligt att det fungerar i en valrörelse. Själv vet jag i alla fall vad jag absolut inte kan rösta på.

Arbetet och underkastelsen II

2010-07-19T17:45:00.002+02:00

Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.

Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.

För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.

På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?

Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.

Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.

Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.

Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.

Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.

Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.

Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.

Arbetet och underkastelsen

2010-07-17T11:41:00.002+02:00

Den här texten kan utmärkt väl läsas som en del i cirkelarbetet med Det stundande upproret, men det var visst lite väl obskyrt att uttalat skriva om boken i Expressen.

Skratt från förr

2010-07-12T09:38:00.002+02:00

Jag får inte prata om landskapsfunktionhinder, jag får inte prata om landskapsfunktionshinder. Tvångstankarna grep tag i mig när jag stod där tidigt i lördags morse på färjeterminalen i Visby och väntade ihop med en stor grupp från JAG, som varit där under veckan för att fästa uppmärksamheten på bland annat tillgänglighetsfrågor. "Känner du ett särskilt band till Jämtland som dövblind" skulle jag verkligen inte fråga, verkligen inte! Däremot kunde jag inte nu låta bli att ge alla er lika stor möjlighet som jag till just den här sortens social tourettes. Lika möjligheter är trots allt målet.

Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare

2010-07-01T00:20:00.001+02:00

Vad har en arbetsgivare rätt att kräva av sina anställda? Mer än att man faktiskt gör sitt jobb alltså. För det räcker ju inte, i de allra flesta fall kräver arbetsgivare, och i förlängningen chefer, att man infinner sig på arbetsplatsen vid vissa tider (också i yrken där själva arbetet skulle kunna utföras på valfri plats och tid), iförd vissa kläder (också där dessa inte har någon relation till arbetets kvalitet) och inte minst att man uppfyller vissa sociala koder som inte heller står i relation till det egentliga arbetet. Det senare kan ofta i medelklassyrken yttra sig i att man förväntas delta också i aktiviteter utanför arbetstid, som kick-off-kurser med gemensamt alkoholintag, tillitsövningar och gruppsamtal om vilket djur man skulle vara, om man var ett djur.

För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.

Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.

Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."

En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.

Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.

"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."

Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.

Outsourcad människa

2010-06-29T10:12:00.003+02:00

(Jag har precis börjat läsa "Det stundande upproret" tillsammans med ett antal smarta människor och då den första cirkeln handlar om myten om jaget kände jag att jag behövde lägga ut den här artikeln jag skrev för Arena i vintras. Jag ber om ursäkt för det eventuellt svårlästa i kombinationen format-längd.)

”You are not alone” sjöng Michael Jackson i en sällsamt misslyckad R Kelly-låt från mitten av 1990-talet. Senare visade det sig att dear Robert Kelly inte heller hade varit ensam, utan tvärtom plagierat ”If we can start all over” skriven av det belgiska brödraparet Eddy och Danny Van Passel.

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, helt frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla ovanstående frågor är naturligtvis nej. Det är inte i huvudsak en politisk utan en vetenskaplig slutsats – om man nu kan skilja dessa åt. Bara själva hjärnans funktionssätt gör det västerländska individ-begreppet en smula tossigt. Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det påverkade dock inte den belgiska domstol som överförde upphovsrätten till ”You are not alone” från R Kelly till bröderna Van Passel.

Om man lyssnar på de aktuella låtarna är likheterna onekligen uppenbara. Sannolikheten att det är ett rent plagiat kan dessutom tyckas större av insikten att Robert Kelly i allmänhet skriver rätt mycket bättre än så. Ändå bygger upphovsrättslagstiftningen, och inte minst den språkliga distinktionen mellan att göra något ”själv” eller inte, på en idé som är en saga för konstnärsromantiker mer än något annat – myten om det enskilda geniet.

Under 1800- och 1900-talen var denna idé grundläggande för hur vi tänkte oss att kreativitet fungerade. En man, för det var nästan alltid en man, satt i en enslig kammare eller ett lika ensligt laboratorium och tänkte. Själv. Ur sin egen hjärna, ur sin egen karaktär, drog han världar, värden, upptäckter. Han skapade ur intet.

Vad vi inte alltid tänker på är att detta synsätt är en historisk kuriositet. Varken senare eller tidigare har vi sett på skapande som primärt individuellt. Först i och med tryckpressens spridning började vi tala om individuella författare, innan dess var kulturen kollektiv både i sin tillkomst och spridning. Sagoberättaren eller trubaduren må ha varit en enskild människa, men stoffet var allas.

Självfallet låg det kollektiv bakom skapandet även i det enskilda geniets tidevarv. Genierna i vita rockar hade ofta assistenter, inte sällan kvinnor, som gjorde mycket av jobbet och delade tankarna. Dessa assistenter har visserligen förbigåtts med tystnad av nobelkommittéer och historieböcker, vilket möjligen haft något litet att göra med kön, men de fanns där likafullt. I dag har tanken på den enskilda upptäckten nästan försvunnit från vetenskapsvärlden, där man självklart arbetar i grupp och erkänner sitt beroende av andra. Varje år blir det därför problem med regeln att Nobelpriset får delas mellan maximalt tre personer, med påföljande diskussioner om rättmätiga vinnare som lämnats utanför. Inom konsten har däremot genimyten bara blivit starkare, något som de senaste åren yttrat sig i framför allt debatten om upphovsrätt.

Den europeiskt kontinentala upphovsrättstraditionen bygger ytterst på denna myt. Den individuella rätten till sitt publicerade verk, att bestämma över som man önskar, förlorar ganska mycket av sin självklara mening om man börjar ifrågasätta det individuella i själva skapandet. När man tvärtom begrundar både det delvis banala att allt skapande bygger på det redan skapade, och det neurofilosofiska, att våra hjärnor blir allt tätare sammanbundna, blir förutsättningarna för både diskussionen och eventuella regleringar helt annorlunda.

Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är varje hjärna en och en för sig själv i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om sammankopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin's creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte ens kunde räkna till hur många barn han hade att mätta.

Eller rättare sagt: vi hade varit det, om hjärnan varit avskild från omvärlden och om vi faktiskt var enskilda separata individer. Men det är just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen.

Att hjärnan inte är avskild är egentligen ett banalt påstående. Man kan jämföra två personer som löser ett matematiskt problem. En använder bara hjärnan, en annan dessutom papper och penna. Den senare kommer inte bara lösa problemet snabbare för att han eller hon outsourcat delar av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och pappret – när man i forskningen studerat hjärnan på de här två personerna har man också sett hur hjärnan fungerar annorlunda i de olika fallen. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande outsourcingprojekten. Som många påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Men det känner vi bara till eftersom Platon faktiskt skrev ner det i dialogen Faidon. Sokrates menade inte bara att skriften skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, utan också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och all skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation, sade han.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, både i samtid och över stora tidsavstånd. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet. Det som gör dator- och internetrevolutionerna så fascinerande ur det här perspektivet är att vi för första gången outsourcar våra hjärnor till något som direkt och mätbart kommunicerar tillbaka.

Att internet förändrar vårt sätt att tänka är självklart. Vissa är motståndare till förändringen, som Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (6/2008): ”Is Google making us stupid?”. Carr talar om hur han själv upplever hur hans hjärna omformats, hur han finner det svårare att läsa långa texter, att hans koncentrationsförmåga och möjlighet till djupare analyser fallerar.

Invändningarna är inte olika Sokrates mot skriftspråket, även om förändringen paradoxalt nog går i delvis motsatt riktning. Den enkelriktade kyla som Sokrates befarade har ju i och med nätets mångriktade kommunikation försvunnit. Tvärtom är vi delvis tillbaka i det muntliga paradigmet, där samtalet mellan flera parter, som anpassar sig efter varandra och gradvis bygger på, om och över varandras tänkande, drastiskt skiljer sig från en situation där en enskild person sitter med en text. Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap.

Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.

Sett utifrån kan dessa slembildningar framstå som avvisande och elitistiska. Eftersom kommunikationen är så intensiv att den delvis sker mellan orden, i kontaktytan direkt mellan medvetandena, kan det framstå som, och säkert också vara, svårt att ta sig in för den som så önskar. Den delade hjärnan har fått nya gränser mot omvärlden samtidigt som gränserna mellan de enskilt ingående subjekten lösts upp.

Nu gäller inte detta bara relationen till andra människor. För om pennan och hjärnan hänger ihop vid en matematisk uträkning, går det inte ens att skilja hjärnan från internet. Här blir det alltså inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, utan också mellan människa och maskin. Även tekniken anpassar sig till oss, svarar oss när vi frågar, och ger oss bättre svar än vi var medvetna om att vi kunde få. Google-algoritmerna och FRA:s flödessökningar är bara två sätt där tekniken hjälper oss att bättre förstå oss själva. Tekniken ger oss bättre tillgång till vårt undermedvetna än aldrig så kompentent psykoanalys. Även i mer vardagliga sammanhang präglas tänkandet om av teknikens möjligheter. Själv har jag numera svårt att skriva icke-länkade texter, eftersom så mycket av det jag vill säga sagts av andra. Jag är så medveten om detta faktum att det känns ohederligt att låtsas som om jag skriver eller tänker själv.

Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är, som helhet om än alls inte i helhet, byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.

Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan. När den amerikanske medvetandeforskaren Benjamin Livet redan i mitten av 1980-talet lät undersöka skillnaden mellan ögonblicket då hjärnan påbörjar en process att göra något med tidpunkten när människan upplevde att hon fattade ett beslut att göra samma sak var resultaten entydiga. Hjärnan hade ett försprång på drygt en tredjedels sekund. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. När vi tror att vi väljer något har hjärnan redan med god marginal fattat beslutet åt oss. Det vill säga den hjärna som vi redan konstaterat knappt har gränser mot omvärlden, och inte kan skilja på impulser som kommer utifrån eller inifrån. De val vi tror att vi fattar är alltså bara resultat av tidigare erfarenheter, gener, stimuli och slump. Modernare hjärnforskning har för övrigt visat att hjärnan fattar beslut så långt som sju sekunder innan medvetandet tror sig göra det. Det är en veritabel evighet.

Detta behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati. Frihetlighet är trots allt ett politiskt val, inte ett neurologiskt. Men kanske måste vi börja tala om politik, och inte minst politisk filosofi, på ett annat sätt. Det är dags att sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits.

Trippelhatet och maktlösheten

2010-06-15T09:33:00.004+02:00

"En treenighet i hat", sa Rasmus och såg sådär förtjust ut som sannolikt bara han skulle göra efter ett sådant uttalande. Vi stod på balkongen utanför Arenagruppens mingel i går kväll och jag hade precis förklarat att jag bortom, eller kanske under, alla mina intellektuella politiska ställningstaganden också drivs av hat. Två alldeles specifika hatobjekt. Jag talar såklart om #bilhat och #snuthat. Rasmus lade med #manshatet till vad vi i det trebenta sammanhanget kalla den heliga ande, det som vilar över allting, i allting, som bär upp och förenar.

Jag skämtar bara mycket lite nu.

Ingen av dessa tre känslor handlar om att man, eller jag, hatar alla bilar, alla poliser eller alla män. Jag älskar att köra bil, jag är glad att det finns ett våldsmonopol och jag tycker att det är trevligt att ligga med män, till exempel. Vad det däremot handlar om är makt och maktlöshet. Poliser, bilar och män handlar om att vissa har eller tar sig makt över andra. Polisen har makt, den måste ha makt, det är hela poängen. Polisen får slå dig, du får inte slå tillbaka. Jag har skrivit om det här i tidningen och då fick jag mordhot i mailen, så uppenbarligen är känslorna heta på alla sidor av det dilemmat.

Bilister tar sig makt, får makt i ett samhälle som bygger på bilismen. Innesluten i en stålmaskin utövar bilister makt över andra trafikanter, störst går först, hårdast vinner. Bilisten stannar vid ett övergångsställe för att vara snäll, den som går stannar för att överleva. Makt var det. När man kör bil är makthierarkierna glasklara: bussar, lastbilar, större bilar, mindre bilar, motorcyklar, cyklister, gående, barnvagnar. Djur har en intressant position på skalan, de mindre är ointressanta såklart, men älgen till exempel stör terrorbalansen. Den accepterar inte reglerna och hotar därmed bilistens makt och maktupplevelse. En älg som blir påkörd dör förvisso oftast själv, men viltolyckor är farliga för bilisten också, intryckta vindrutor, sladdrisker.

Ju längre avstånd mellan människor dessto mindre makt utövar bilisten på andra, makten är konkret och kräver fysisk närhet (om vi för ett ögonblick bortser från utsläpp och det är en annan berättelse). På landsbygden är bilen därför inget direkt hot mot andra, ingen makt utövas mer än den mellan den som har bil och den som inte har (en situation som vem som helst som vuxit upp på landet känner igen sig i). I staden är det däremot en ständig maktkamp som bilen nästan alltid vinner. Undantagen är så ovanliga att de nästan blir euforiskt laddade, när folksamlingar blir för stora och för vanvördiga tar de makten, utanför fotbollsarenor exempelvis stannar trafiken när människor inte väntar vid övergångsställen utan bara går, makten i flertalet snarare än i metallen.

Manligheten hänger ihop med både polismakt och bilmakt, inte bara för att det traditionellt bara varit män som ägnat sig åt båda sorterna. Män tar sig makt. Män som grupp och många män som individer tar sig och får makt över andra, både över andra män och över kvinnor.

Malin Ullgren skrev en utmärkt text om det i DN häromdagen om hur envist vi låter bli att tala om problemen med manligheten. På twitter är vi några stycken som emellanåt taggar #mansintegration på någon alldeles särskilt vidrig eller bara banal kränkning som män utsatt sin omgivning för, och det finns faktiskt något viktigt där.

Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig.

Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft.

några VM-tips bara

2010-06-12T12:02:00.002+02:00

Så att ingen missar det: bästa VM-bevakningen finns på Tre hörnor straff, bästa inför texten skrevs av Åsa Linderborg, bästa fotbollstidningen för ögonblicket: Tvärdrags fotbollsnummer.

I övrigt tyckte jag att det piggade upp med en bild på en av världens vackraste näsor.

Om välfärdens medelklassifiering

2010-06-11T11:56:00.003+02:00

"Jag kan inte annat än att uppskatta ironin i min arbetssituation under tiden jag tänkt på och skrivit den här artikeln. Som klädsam illustration på mina teorier om den allt mindre heltäckande, alltmer undflyende, medelklassifierade välfärdsstaten, har mina dagar av bokstavligt febrig läsning av välfärdsstatistik eller influensasega försök till formuleringar tjänat väl. Som liv betraktat har det väl däremot varit sådär.

Jag lever nämligen utanför välfärdsstaten. Bortsett från den plats mitt barn innehar på ett kommunalt dagis, en institution jag regelbundet och gråtmilt tackar högre makter – eller åtminstone 1970-talets behov av kvinnlig arbetskraft för – betraktar jag de sociala rättigheterna från sidan. Av en ofattbart lycklig slump råkade jag kvala in i den högkaststillvaro vars inträde bestäms av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när jag var gravid med min son, och fick därför föräldraförsäkring som vem som helst. Akronymen bländar med sina inneboende förmåner. Det är länge sedan.

Sådana som jag borde inte finnas. Själva idén med den svenska välfärdsstaten är att den är heltäckande, rymmer alla, fångar oss om vi faller. Folkhemmet ni vet. Även bortom retoriken har den skandinaviska välfärdsmodellen haft universalismen som riktmärke. I sin klassiska studie av olika sorters välfärdsstater Three worlds of welfare capitalism använde Gösta Esping-Andersen andelen av befolkningen som ingick i välfärdssystem som a-kassa och sjukförsäkring som en parameter för hur väl välfärdsstaten uppfyllde sitt syfte. Nu kan man självfallet ha olika åsikter om välfärdsstaten bör ha just det syfte Esping-Andersen formulerade – dekommodifieringen av arbetaren – men heltäckande social-försäkringar kan onekligen bättre än mycket annat inom kapitalismens ramar ge människor möjligheter att frigöra sig från sin existens som varor på arbetsmarknaden."

Läs mer i min artikel i senaste numret av Arena

Om den skamliga missbruksvården

2010-06-05T11:29:00.001+02:00

”Jag kände inte din pappa, jag gråter över politiken.” Det var bara andra gången vi träffades och han hade precis fått både mig och sig själv att gråta genom att berätta om när hans pappa söp ihjäl sig.
Jo, jag säger söp ihjäl sig. Det finns liksom inte många andra ord för det. Folk gör det, fortfarande. Av sorg, av fattigdom, av uttråkning, av självhat, av brist på bättre alternativ.
Det var vid berättelsen om hur de satt en hel dag i väntrummet på Maria akutmottaggning i Stockholm bara för att till slut bli nekade som mina tårar började rinna. Det fanns inte plats, det hade egentligen aldrig funnits. Ibland för ett par dagars tillnyktring kanske, men sedan var det hem till flaskorna igen.

Läs resten på Expressen.

Inte samma gamla tillväxtkritik, extendend version

2010-05-22T11:39:00.004+02:00

Nej, inte Bhutan, snälla inte Bhutan. Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt.

Och jodå. Visst kom det. Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!

Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.

Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i såfall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.

Typiskt för att tillväxtkritikern ofta gör det. Han drömmer sig tillbaka till en tid med sämre materiell standard och ”enkelhet”, ogillar teknikutveckling, medger att Bangladesh kanske behöver bli rikare men vill inte sällan ha ett formellt tillväxttak i väst.

Här skulle jag kunna peka på Göran Greider i senaste boken, på en del av tillväxtkritiken i senaste numret av Tvärdrag eller på ett antal av bidragen i den rödgröna Antologin Vårt sätt att leva kommer att ändras (det var för övrigt på släppseminariuet för den som det började Bhutan-romantiseras) eller för all del på mer traditionellt konservativa.

Den här tillväxtkritiska och antimaterialistiska ådran är i grunden nykonservativ, tänk på hyllningar till långsamhet och äkthet, och ser på klassiskt konservativt sätt förändringar som dåliga. Då syftar jag inte bara på det tillbakablickande romantiserandet av 70-talets Vingåker utan på själva idén om exempelvis tillväxttak. Om saker inte får växa får de egentligen inte förändras. Om saker inte får förändras låser vi fast oss i exakt den maktstruktur som råkar finnas just vid den tidpunkt när tillvaron låses. Vi får inte tänka och inte tänka oss något annat.

Tråkigt för att det faktiskt finns rimlig och viktig kritik mot BNP-tillväxt som mått på välstånd.

BNP räknar exempelvis inte miljöförstöring som kostnader, något som långsiktigt är både ekonomiskt och ekologiskt skevt och skapar en bild av att det finns en konflikt mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. En sådan konflikt kan kanske finnas ibland, men alls inte i den utsträckning vi tror om vi stirrar enbart på BNP-måttet. Det finns rörelser mot att försöka skatta miljö i ekonomiska termer och på så sätt få in den i ekonomin och i den utsträckning vi kommer fortsätta mäta BNP är det utmärkt. Dessutom har det den positiva bieffekten att man kan komma bort från den tragedy of the commons som vissa naturresurser lyder under. Fisket är ett exempel där äganderätter och prissättning kan vara en väg bort från miljöförstörande utfiskning.

Men problemen går längre än så. Mäter BNP ens på ett rimligt sätt ekonomiskt välstånd? När vi envisas med att primärt mäta just BNP och tala om tillväxt endast i dess termer så riskerar vi missuppfatta vad som är bra och dålig utveckling, bra och dålig politik.

BNP mäter endast sådant som säljs på marknader, med vissa mätproblem för offentlig sektor. Det mäter inte obetalt arbete, oavsett om det är vård av barn, marmeladkokning eller utveckling av opensource-programvara. Om en person väljer att lönearbeta mindre för att göra något av ovanstående är det kortsiktigt dåligt för tillväxten.

Det må vara lätt att håna miljömuppar som tycker att folk borde odla biodynamiska rödbetor iförd folieburkini i stället för att arbeta. Men hur enkelt är det att rikta samma löje mot den som bygger kod för att det är roligt eller för uppskattning från sina likar? Eller den som ägnar sig åt medborgarjournalistik eller konstnärligt skapande? Den som arbetar ideellt med läxläsning för förortsbarn?

Gratisekonomin är inte dålig ekonomi. Den fungerar bara lite annorlunda. Det här ser vi bevis på hela tiden när det visar sig att nedladdning leder till ökade vinster för skivbolagen, eller bara på den fenomenala tillväxtökning som gratisarbetar-internet ändå medfört för världen.

Ändå analyserar vi ekonomi som om det som saknar pris vore värdelöst, som om endast det som görs mot betalning är bra för samhället. Som om man fortfarande på ett meningsfullt sätt kunde dra gränser mellan amatör och professionell. Den gränsen går vid betalning men inte vid kvalitet. När man ser på konst, eller för all del medier, är det mesta av det mest högkvalitativa mer eller mindre obetalt för den som utför arbetet. Är det inte ändå av värde för samhället att det finns? Det är i sammanhanget kanske talande att jag alltså skriver en dubbelt så lång och därmed förhoppningsvis dubbelt så innehållsrik version av den här artikeln helt gratis för bloggläsare att läsa lika gratis. Här kommer alltså premiumversionen utan kostnad eller ersättning medan basicvarianten är betald.

När Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt talar om att vi måste arbeta mer syftar de ändå bara på betalt arbete.

Både vänsterpartiet och miljöpartiet beslutade nyligen att driva frågan om arbetstidsförkortning. De hånfulla kommentarerna kom omedelbart. Jag är inte för en påtvingad 6-timmarsdag, men vi fick 8-timmarsdagen för snart 100 år sedan. Var det gudomlig inspiration som gjorde att man redan 1919 kom fram till den absolut optimala lönearbetstiden?

Det är för övrigt just arbetstiden som ligger bakom de stora skillnaderna i BNP i den rika världen. I Sverige har vi 1,5 års föräldraledighet och ofta sex veckors semester mot USA:s vanliga fyra respektive två veckor. Detta är val vi har gjort, och jag tror att de flesta svenskar skulle välja samma sak igen om de fick möjlighet. Eftersom vi faktiskt gillar att vara lediga mer här är det osannolikt att se att vi teoretiskt skulle kunna ha en amerikansk BNP-nivå. (Nu har vi dock i Sverige högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än i många länder, ett relativt enkelt sätt att få högre tillväxt genom att obetalt arbete blir betalt och därmed räknas in i BNP. Den gigantiska frihetsökning det innebär för kvinnor att få en egen ekonomi är dock den överlägset främsta vinsten med det systemet.)

Det finns tillväxtentusiaster som generöst säger att BNP-ökningar såklart kan användas till både materiella förbättringar och till ökad fritid. Men det är ett engångsargument. Om människor faktiskt väljer att växla ut tillväxtökning i arbetstidsminskning skulle det ju i sin tur minska tillväxten. Och om man använder tillväxt som övergripande mått vore det alltså dåligt.

Men tillväxt är inte längre ett rimligt enda mått, om det någonsin var det, och lönearbete är inte det enda arbetet som är värt något, inte ens ekonomiskt. BNP-eran är över. Om vi bara kan komma överrens om att folkdräktstvång och diktatur inte är ett alternativ kanske vi kan prata om vad vi vill ha i stället.

Detta är alltså en dubbelt så lång version av texten jag i dag har i Expressen.

Om Greider, greiderismen och det direktspår den ändå har in i mig.

2010-05-12T09:39:00.001+02:00

Det är inte bara tamburmajorerna som gör det. Jag har bevakat första maj många år. Det börjar alltid med att jag trött och cyniskt tittar på några hejiga ungdomsförbundare som försöker köra prideschlagers och slutar med att jag ler med mungiporna fulla av avund mot hundratals medelålders handelsanställda som går där i slutet av tåget, långt från ledningen, tillsammans.

Det finns något i det där "tillsammans".

Det finns något i min politiska ensamhet och vrede.

Enligt Göran Greider har jag ett vänstermedvetande, att döma av hans skissering av den politiska varelsen i den här nya kombinerade självbiografin och kampskriften Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Om man bortser från rätt mycket av det jag faktiskt tycker stämmer det. Han skriver om mig när han skriver om sig själv. Missnöjet som drivkraft, oförmågan att passa in.

Läs resten av den här texten hos Dalarnas tidningar

Crybaby

2010-05-06T10:11:00.002+02:00

I dag har jag en snutt i tidningen om Polanskis gråta-ut-brev. Jag bad dem länka till förhöret med offret på nätet och det kanske kommer. För att ge en liten motvikt mot textmassorna om hur synd det är om Polanski alltså.

2010-05-05T20:07:00.002+02:00

Några få ip-nummer färdas många många gånger per dag mellan mig och Niclas Berggren. Nog för att jag mer än gärna sammankopplas med honom - skarpare och mer intressant intellekt får man leta efter - men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför. I dag har samma ip-nummer gått mellan oss hela eftermiddagen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Snart börjar jag leta mönster och går ner mig i numerologi och då kommer Niclas inte längre vilja ha något med mig att göra.

ikväll feminism

2010-05-04T16:54:00.002+02:00

Om ni inte redan sett det någonstans:

Ikväll tycker jag att ni borde komma och lyssna på när Maria Sveland, Magnus Betnér och Louise Persson under min ömma ledning talar om feminism. Behövs den, vad vill vi med den, vart är den på väg?

På Fores, arrangerat av Liberati Feminism mellan 19 och 21. Kom!

Rätt moral eller goda resultat - var god välj

2010-05-01T10:19:00.003+02:00

För att rekapitulera: Sakine Madon skrev en text om att folk borde spara mer för att inte hamna i lyxfällor eller skuldsättning. Skärpa sig helt enkelt. Även om hon har rätt i sak (självklart vore det bättre om folk hade sparade pengar - fuck off-pengar som det också kallas) var det många som reagerade på att texten moraliserande tycktes utgå från att allt som krävdes var att fattiga liksom tog sig i kragen. Som om fattiga i allmänhet var det för att de sms-lånat till 18 plasmateveapparater och tre åkgräsklippare utan att ens ha gräsmatta, lyxfällan stylee.

Lisa Magnusson skrev då om hur fattiga människor saknar incitament att spara eftersom man inte får socialbidrag om man har pengar eller värdefulla saker, vilket i sin tur ledde till ytterligare diskussioner. Hon fick typiska invändningar om att det vore orättvist om man kunde använda sina egna pengar till roliga saker samtidigt som man fick hjälp med hyran av socialen.

Det är svårt att se tydligare exempel på fenomenet att tala förbi varandra. Det Lisa påpekar är inte vad som vore "rättvist" utan vilka effekter systemen ger i realiteten. För det klart att det är sant som hon säger. Om man är fattig, och av olika skäl, mer eller mindre medvetet, förväntar sig att behöva stöd från socialen då och då, är drivkrafterna att spara pengar extremt små. Man kan ha den förväntansbilden utan att nödvändigtvis alltid ha små inkomster, det kan handla om en uppväxt under förhållanden där mamma tvingades till socialbidrag för att klara ekonomin, insikten att man inte har några familjemedlemmar som skulle kunna hjälpa till ekonomiskt om det krisar, om att man har tillfälliga jobb och aldrig lyckas kvala in i socialförsäkringar eller a-kassa. Den senare gruppen har dessutom ökat drastiskt på senare år. Socialen finns där, och man vet, eller tror, att man då och då kommer behöva vända sig dit.

Om man då, när krisen inträffar, har sparat pengar, för att kunna åka på semester eller köpa en bil eller bara ha som allmän säkerhet, så får man inga pengar av socialen. Inte ens om man redan har köpt en bil får man det, för då måste man sälja bilen först. Inte ens om man råkar ha investerat i en bostad får man det, för då måste man sälja bostaden först (vilket dessutom är kontraproduktivt på alla sätt eftersom en person som bor i bostadsrätt generellt antingen bor i en region där det inte finns lediga hyresrätter eller där hyresboende i längden är dyrare än att bo i bostadsrätt eller radhus).

Om människor då är ekonomiskt rationella låter de såklart bli att spara och lånar i stället till bilen eller till semestern och konsumerar upp de extra pengar de hade kunnat lägga undan. Systemet uppmuntrar alltså människor till exakt det tanklösa ekonomiska beteende som Sakine helt riktigt tycker att de borde avstå ifrån. Allra mest uppmuntrar det till slit-och-släng-konsumtion av saker som inte finns kvar, omöjliga att sälja den dagen man tvingas till socialen.

Man kan såklart tycka att det ändå är bättre att systemet fungerar såhär, för att det vore "orättvist" på andra sätt. Jag förstår den där känslan av orättvisa, för övrigt. Men då måste man inse att man sannolikt aldrig kommer få människor att spara, om det nu är det man är ute efter. Man får välja mellan det man anser är moraliskt riktigt och det som ger de effekter man vill ha. Och om man då väljer moralen är det rätt konstigt att sedan moralisera över att folk inte beter sig som man skulle önska.

ps. Det här illustrerar för övrigt på ett bra sätt problemen med just behovsprövade bidrag som välfärdssystem, även bortom välkända effekter som inlåsning, stigmatisering och extrema marginaleffekter.

Uppdatering: Jag rekommenderar verkligen Marika Lindgren Åsbrinks två texter om problemen med socialbidrag (och deras ökande användning)!

sms-lån för tågfest

2010-04-27T10:20:00.002+02:00

I dag stormar ett antal borgerliga politiker och debattörer mot de rödgrönas lånefinansierade satsning på järnväg. "Det är inte ansvarsfullt" säger Fredrik Reinfeldt exempelvis till TT att "konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar." Svenska Dagbladets ledare pekar på bestämmelserna i budgetlagen: "Bakom resonemangen i budgetlagen vilar samma klokskap som ligger bakom viljan att hindra obetänksamma konsumenter från att ta huvudlösa sms-lån."

Låt mig bara först säga att jag också gillar det här med stabila statsfinanser. Jag är i allmänhet nöjd med att Sverige under Anders Borg och diverse socialdemokrater tidigare haft bättre koll på pengarna än exempelvis Grekland eller Storbritannien.

Ändå måste man ställa sig frågan om inte motståndet mot lånefinansiering av viss sorts statlig verksamhet kommit att bli moraliskt och moraliserande snarare än rationellt. Ingen förväntar sig att ett företag ska bekosta byggandet av en ny fabrik med pengarna i kassan, ingen tycker ens att det är konstigt att enskilda människor har lån på sina bostäder.

Varför är det självklart för företag och individer att finansiera investeringar som förväntas ge stor framtida nytta med lån, medan samma sak är oansvarigt för staten? Varför kallar man det "konsumtion" när det helt uppenbart är en investering? Ny infrastruktur för transporter kostar ohyggligt mycket pengar, särskilt i tättbefolkade områden. Samtidigt kan de tänkas stå där ohyggligt länge och innebära nytta för många generationer skattebetalare. Johan August Gripenstedt (en tänkare och politiker som inte sällan hyllas av t ex Svenska Dagbladets ledarsida) byggde i mitten av 1800-talet ut stambanan för lånade pengar, spår som vi fortfarande använder. En klok investering, får man nog lov att säga. Eller är dagens ansvarsdebattörer mot den också? Var den också ansvarslös?

Man skulle faktiskt kunna se det som rättvist med lånefinansiering av den sortens extremt långsiktiga investeringar - där framtidens skattebetalare är med och betalar för den nytta de själva kommer få ta del av - snarare än att kostnaden enbart drabbar dem som råkar vara skattebetalare just när investeringen genomförs. Kanske skulle man då också kunna genomföra de investeringar som alla fattar att vi behöver, men som dras i decennielångbänkar av delvis ekonomiska skäl.

(Principen är heller inte specifikt tågbunden, jag kan förstås förstå liknande argument för att lånefinansiera bilvägar också, även om jag själv råkar ogilla bilism).

Förs det alls någon diskussion om detta, om det alltmer moraliserande i budgetkontrollen, om att vi kanske borde ändra reglerna?

Du och jag, Khomeini, du och jag

2010-04-22T11:47:00.002+02:00

I går skrev jag lite om islamofobin inom delar av högern. Det fick Dick Erixon att kalla mig "totalitär" och "socialliberal extremist i Khomeinis knä", en analys som Johan Lundberg på Axess i sin tur kallade "skarpsinnig" (vilket fick Lundbergs läsare att kalla mig "inkvoterad kvinna" med "defekt moralisk kompass")

Mer läsning: Expo, Jonathan Leman, Sakine Madon, Dilsa Demirbag Sten, Louise Persson och Andrea Doria (även om jag inte tror att det är riktigt lika illa som hen befarar)

Skattbart

2010-04-09T12:44:00.005+02:00

Som någon av er märkte skrev jag på twitter om min konversation med skattemyndigheten apropå donationsknappen här på bloggen. Jag ringde och frågade hur man egentligen ska skatta, om alls, för sådana gåvor. Andreas Ekström hade tidigare pratat med skattemyndigheten om sin insamling inför Google-boken och fått beskedet att det sannolikt inte beskattades, men att han skulle ta upp donationerna under övriga uppgifter i deklarationen. Jag fick däremot uppgiften att det skall beskattas som inkomst i företaget, dvs, med drygt 50 procent skatt (hur man skulle räkna momsen fattar jag dock inte, men rimligen 6 procent för journalistiskt arbete?). Ingen skatt eller sådär 60 procent i skatt är såklart väldigt stor skillnad.

Gåvor är egentligen skattefria i Sverige numera, men frågan gäller om huruvida den som donerar pengar får någon gentjänst, så att det snarare än en gåva blir en ersättning för utfört arbete. Den person på skattemyndigheten jag pratade med menade att bloggandet är själva arbetet och att den som donerar ersätter mig för detta. Av någon anledning som jag inte helt begrep spelade det roll att jag har f-skattsedel för mitt betalda arbete som skribent.

Ni som donerar har visserligen ingen möjlighet att ställa krav på mig att jag bloggar, men så räknade hon det inte. I andra sammanhang räknas liknande gåvor, som stipendier från författarfonden (vars poäng är att man ska ha råd att arbeta med sitt konstnärliga arbete utan att det finns ett krav på att man ska framställa det ena eller andra verket) som skattefria, men inte för bloggande alltså.

Det hela är extremt oklart, och känns ju besvärligt också för mig kring de donationer som redan givits. Ni ville väl sannolikt att pengarna skulle gå till mig snarare än till staten och tänkte lika lite som jag på skatteeffekten.

När det gäller den debatt som blossat upp nu handlar den delvis om andra saker. Skatteverket skall alltså specialgranska stora bloggar för de gåvor de får från företag som vill att de ska skriva om vissa produkter. Julia skrev en krönika om det här i dag och hon har ju onekligen en poäng i jämförelsen med recensionsexemplar av såväl mascaror som böcker. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle förmånsbeskattas för de böcker jag får av förlag för att de vill att jag ska skriva om böckerna. Kanske borde man ta upp det också i deklarationen, jag har faktiskt ingen aning. Men jag är helt säker på att nästan ingen gör det, varken skönhetsredaktionerna på magasinen som får drivor av läppglans eller kulturskribenter som får paket från samdistribution flera gånger i veckan.

Vad är då skillnaden? Kanske bör man dela upp gåvorna i olika kategorier.Det finns sådana som är till för att testas, som när sminkbloggaren som får de nya OPI-lacken innan de ens kommit i butik (en våt dröm för någon som mig, måste erkännas) och som oftast leder till rena recensioner. Det här var fint eller bra, det här var urdåligt. De skönhetsbloggar jag emellanåt läser, som bjooti och lipglossbitch har såvitt jag kan se en rent konsumentupplysande inställning och sågar grejer lika ofta som de hyllar. Sedan finns det de rena marknadsföringsgåvorna, där bloggare x får ett par skor eller biobiljetter, något de glatt skriver om och därmed ger företaget reklam. En sista kategori är mutgåvorna, där bloggaren exempelvis får en dyr resa och medvetet eller underförstått antas skriva något fint om företaget som givit resan utan att specifikt koppla det till "Wiiii, jag fick en resa!"

Här blir den eventuella gränsdragningen för skatteverket alltså främst journalistisk, där god journalistik inte förmånsbeskattas men dålig gör det. Då inkommer problemet att den dåliga journalistiken i sammanhanget alls inte bara finns på tjejbloggar. Många tidskrifter som skriver om skönhet skriver glatt texter om parfym eller nya kollektioner efter det senaste pressmeddelandet utan att göra någon direkt redaktionell analys. Många har dessutom ytterligt låga murar mellan annonsavdelning och redaktion och skulle aldrig drömma om att såga Loréals senaste underlagskräm, hur kass den än är. Jag vet också att det har förekommit att stora annonsörer dragit tillbaka annonser när så skett (utan att peka ut specifikt Loréal). I det sammanhanget är de seriösa sminkbloggarna långt mer pålitliga.

Den här förklarande texten är alltså långtifrån heltäckande och delvis okunnig gällande förhållandena på magasinsmarknaden. Den stämmer inte heller med de besked jag fått från skatteverket.

Jag säger inte att bloggande inte bör beskattas eller förmånsbeskattas, men borde inte skattemyndigeheten först tänka efter hur beskattningen egentligen bör gå till, så att handläggare ger någotsånär likartade svar på likadana frågor, innan de går ut i tidningarna och berättar om sina spaningar på tjejbloggare? Och borde inte beskattningen av recensionsexemplar ske likadant oavsett var man skriver recensionen?

En vidare fundering gäller dessutom avdragsmöjligheterna. Om donationerna som sker via bloggen bör beskattas som inkomst i företaget, och bloggen ses som en del i företaget, då måste man ju rimligen kunna dra av alla utgifter i samband med bloggen på skatten. Det innebär att man har möjlighet att dra av hela sitt liv.

Skrev om en fest jag var på: *drar av sprit och nya strumpbyxor*
Skrev om vad jag lagade till middag *drar av matkostnaderna*
Skrev om min semester i Italien *drar av resan*

Det kanske skattemyndigheten också borde tänka på.

Tillbaka till vardagen: nu med mord

2010-04-05T19:10:00.004+02:00

Varför känns det så passande att ryckas ur den ljuvliga påskledigheten med en film på nedmejade i Bagdad? En video vars förmodade existens fått amerikanska säkerhetstjänsten att försöka stänga ner Wikileaks, (Wikileaks vars medarbetare för övrigt också raidades i Tyskland nyligen för att ha publicerat listor över förbjudna sajter i Australien.)

Tre dagar med solsken men helt utan arbete var precis vad jag behövde för att något sånär återfå mental balans, men så splash: får man den vidare anledningen till den där obalansen rakt i ansiktet när det är dags att återgå till vardagen. Jag menar inte att jag specifikt gråter över Irak-kriget varje vecka, för det gör jag inte, men dessa döda är ett av många tecken på hur världen går åt exakt fel håll och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den. (och det gråter jag faktiskt över, hur narcissistiskt det än är)

Det finns något så vansinnigt i hur så många faktiskt inte trodde att krig skulle påverka oss, att den nedbrytning av mänskligheten som är krigets evigt första offer inte skulle komma den här gången. Civilisationsbygge kallades det. Nationbuilding. Än mer vansinnigt att de som drev fram det här kriget kallar sig konservativa. Till konservatismens bästa sidor har jag alltid sett den självklara insikten om människans skröplighet och ödmjukheten inför just detta. Bakom den irriterande motviljan mot förändring finns dessa insikter, skepsisen inför att förändringen kan leda gott, den bittra klarsynen kring hur ofta den inte gör det.

Krigets nedbrytande effekter på etik och empati är erkända genom hela den mänskliga historien. Ändå bortsåg man från det, ändå bortsåg man från svårigheterna, ja ur konservativt perspektiv omöjligheten, i planerad och uttänkt utveckling. Pappersnationer skulle frammejslas med apachehelikoptrar, kosta vad det kosta ville. Det har hittills kostat oändligt mycket mer än just dessa liv i just denna film. Till och med mer än alla möjliga terrorister som inspirerats av det wikileaks kallar collateral murder - oavsiktiga mord.

Krigets logik förvrider politiken, gör uppdelningar i vänner och fiender, gör friheter löjliga, underkastelse nödvändig. Det vi kallat kriget mot terrorismen genomsyrar våra samhällen och tar dem ifrån oss.

"Men vi kan ju se det här, det är ändå en fördel", sa S. För all del, det är sant. Därför uppmanade jag alla på twitter att skänka pengar till wikileaks så att de kan fortsätta sin livsviktiga verksamhet. Men insikten att dessa våra samhällen gör allt de kan för att stänga ner även detta demokratins fönster gör så ont. Detta är också krigets logik. Eller "närvarons" logik då, efter det mönster när krigsinsatser i andra länder numera benämns "närvaro", som vore det en annan helgutflykt.

Och så undrar folk varför jag är så bitter. Jag ska bara hänvisa dem till den här filmen nästa gång.

Johan Wirfält skriver också om avtrubbningen och även om han har en viktig poäng (och skriver mer om den vidriga dialogen mellan soldaterna, något jag bara inte orkade för att jag var så upprörd) tror jag att det är för snävt att skylla på tekniken. Den här avtrubbningen sker i alla krig, oavsett tekniska hjälpmedel, oavsett erfarenhet av våldsamma dataspel.

För att allting blir bättre med Elizabeth Taylor

2010-03-31T23:40:00.006+02:00

Läs också Therese som tänker på hur hon vill se ut på våren. Inte som Liz, men himla fint också.

Mot medeltiden

2010-03-29T12:48:00.001+02:00

"Det finns en oklar, flytande rädsla i samhället som riktas än mot nätpedofiler eller Jihad Jane, än mot buset i buskarna. Denna rädsla försöker politikerna kapitalisera på genom hårdare tag och anslutande nedrivning av de gränser som i demokratier vanligen sätts upp för statens våldsutövning."

Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen

Svindlande höjder

2010-03-28T13:34:00.005+02:00

I en krönika i fredags skrev Ingegärd Waarenperä i DN (apropå kritiken mot Marie-Louise Ekmans lön på Dramaten) att en genomsnittlig kulturchef på större dagstidning tjänade mer än 85 000 kronor i månaden.

Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.

Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.

Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).

Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.

Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.

Moderat raggar röster bland folkmordsförnekare

2010-03-23T13:39:00.003+01:00

Få lär ha missat den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet på upp mot två och halv miljon armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Om det beslutet kan man tycka olika. Jag är själv inte alls säker på hur bra det är om riksdagen ska börja slå fast historiska sanningar, men tolkar riksdagsbeslutet mer som att vi ska börja kalla en spade en spade. Det var ett folkmord, det är forskarna eniga om, så låt oss kalla det för det också. Europaparlamentet och FN förklarade redan för 25 år sen att det som skedde bör betraktas som ett folkmord, så det är inget direkt nytt påhitt. Ändå kan jag begripa de invändningar som handlar om statens relation till historien.

Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.

På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:

"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."

"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."

Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.

Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.

Men det här går, uppenbarligen.

(tack till Sakine som tipsade mig)

Uppföljning till det där med föraktet för svaghet

2010-03-22T12:51:00.003+01:00

I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.

Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.

Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.

Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.

Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)

I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.

Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.

Kränkningar är ett sätt att kommunicera

2010-03-10T13:13:00.005+01:00

Men ååå, om jag hör en enda person till uppmana folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att "ta avstånd" från mordplanerna mot Lars Vilks tänker jag emigrera. Oklart vart eftersom samma imbecilla inställning sannolikt förpestat huvuddelen av världen vid det här laget.

Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).

Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.

Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.

Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)

Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.

Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.

apollonisk städiver

2010-03-08T13:34:00.004+01:00

Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).

Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.

Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.

Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?

I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.

Mer om poliser

2010-03-07T22:26:00.002+01:00

"Mellan åren 2005-2009 upprättades 21 548 anmälningar mot poliser. Bara 1,4 procent av dessa ledde till fällande dom. En gigantisk majoritet går aldrig ens till åtal. Om skeendet finns filmat är det en liten fördel för den enskilde. Är det någon som tror att de Malmöpoliser som kallade invandrare ”apejävel” och ”blattejävel”, och lystet talade om allt våld de tänkte utöva mot dem, ens skulle fått en smäll på fingrarna om inte Sydsvenskan grävt tag i filmen på dem? Ofta räcker det dock inte, som när pensionären Åke Djerfsten 2005 mitt framför övervakningskamera fick stryk av två poliser med stålbatonger, som ändå inte fälldes för mer än tjänstefel och därför får fortsätta som poliser.

P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."

I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.

Rent hus

2010-03-03T12:45:00.005+01:00

I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.

Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.

Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)

Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.

Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.

Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.

På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.

Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.

Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.

Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.

Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?

Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.

På fullaste allvar

2010-03-02T23:02:00.002+01:00

Åh, upptäckte en ohyggligt rolig (eller rätt tragisk) sågning apropå min text om individen i Arena. Jag ger er Smålandsposten:

"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."

Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:

- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap

Le eller dö

2010-02-27T12:11:00.002+01:00

I dag rasar jag mot västerländsk uppförandefundamentalism, utbildningens nedrustning, positivt tänkande och begreppet anställningsbarhet.

Det gudomliga och det dödliga

2010-02-20T15:21:00.006+01:00

Varför känner jag ingenting för Evan Lysacek? Varför lämnar hans hopp mig oberörd, hans program mig kall? Jag har tänkt på det ändå sedan jag i vredesmod stängde av SVT Play i går, efter att ha sett Plusjenko få för få poäng för att vinna, sett hans förvirrade ansikte, sett glädjen och förvåningen hos amerikanen. Jag inser att man borde gilla det oväntade i det, men nej, jag förstår bara inte.

Jag menar inte att Plusjenko var så överlägsen nu. Hans kortprogram var visserligen magiskt i sin perfektion, men det fria var spänt, ryckigt. De nya bedömningsgrunderna gav lite avdrag här och var, men framförallt saknade hans åkning både passionen och den där gudomliga lättheten som vanligen är hans (som var hans i kortprogrammet), det där sättet att få det omöjliga att se helt anspråkslöst ut.

Men jag vill att de stora konståkarna ska röra vid mitt hjärta och mina tårkanaler. Lysacek får mig mest att vilja röra fjärrkontrollen.

En nyckel till mina känslor fanns i de åkare som faktiskt var ljuvliga i årets olympiad. Johnny Weir, Stephane Lambiel och Nobunari Oda hade vidunderliga friåk. Särskilt Oda rörde sig med den poesi och den sömlöshet som brukar vara Plusjenkos, och ett bittert uppknutet skridskosnöre var det enda som stod mellan honom och prispallen. Lambiels piruetter är etablerat vidunderliga, men även i övrigt har han en åkstil som är närmare dansen än akrobatiken och det finns något helt följdenligt i att han numera vägrar göra trippel axel - en konstnärligt känslig irrationalitet som kostar honom dyrbara poäng, särskilt i det korta programmet.

Weir har hittills mest uppmärksammats för sitt queera gränsöverskridande, men allvarligt talat vad är mest queer av glittriga spetsärmar och glittrig argyle-slipover? Det senare har ju en traditionellt maskulin bas som får paljetterna att bli långt mer, tja, perversa. Sven-Otto Littorin goes Ursula. Det talas tyvärr mindre om Weirs sårbara uttryck, den inneboende sorgen i hans rörelser, den makalösa skönheten i hans utsträckta armar.

Det är risken jag älskar med konståkning, insikten att varje moment innebär en möjlig katastrof, att varje ögonblick av fullkomlighet måste följas av ett likadant.

De bästa konståkarna förmedlar närheten till den avgrunden med ett leende. Med någon som Plusjenko märker man knappt att den finns där, så dödsföraktande säker är han, men insikten om döden måste finnas där. Annars blir det uppvisning, Holiday on Ice, ett dagsverke på väg till sponsorerna. Annars blir det Evan Lysacek. Hans solbränt maskulint hellyamerikanska uppsyn saknar all den tvetydighet landsmannen Weir ångar genom de bleka porerna. Landsman förresten, skillnaden mellan Illinois och New York har sällan varit tydligare. "A key element of confidence is standing tall and proud" lyder inledningsfrasen på Lysaceks hemsida och även om det kanske syftar på specifikt hans fysiska längd så finns också någonting där i synen på konsten. Tall and proud, arbeta hårt, åk och hoppa säkert, gör några publiktricks. Lysacek gör ingen quadruppel heller, det kanske skulle tvinga honom att konfrontera sin dödlighet.

Jag avgudade Jagudin 2002, men jämför hans legendariska järnmasksåk:

med Plusjenkos fyra år senare (först korta)

(sedan långa, fanns ej för inbäddning)
och man upptäcker även där en skillnad i sårbarhet.

Det är först när Jagudin gråter hjärtskärande inför domarna som man verkligen älskar honom. Plusjenko älskar man, jag, från första skär. Den verkligt stora konståkaren behöver ingen slav på segervagnen. Han motar redan sin dödsångest i varje trippel tåloop. Det är därför han fortsätter, därför han reser sig från varje fall och glider vidare.

våldsnormalisering, normalpolisiering

2010-02-19T09:44:00.003+01:00

Men varför är ni så förvånade? Det var helt ärligt min första reaktion mot den folkstorm som följt i spåren av Jesper Nilssons möte med tunnelbanepoliserna i Hornstull. Visste ni verkligen inte att det är såhär?

I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.

Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.

Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.

Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.

Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.

Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.

(Det här var en artikel som jag trodde att jag skulle lämna i dag, men som var nästa vecka och som därför hamnar här, om den låter som en artikel och är lite uppsamlande, snarare än ett helt fristående blogginlägg är detta anledningen)

Skimmer i ögonen

2010-02-17T12:17:00.003+01:00

Den första gången jag hade direkt kontakt med Daniel Åberg var vintern 2006. Tidskriften Bon hade tryckt ett kapitel av min debutroman som skulle komma ut till våren. Han mailade under rubriken "Avundsjuka" och berättade att han tyckte om det jag hade skrivit, att jag hade hittat något som han också sökte i sitt skrivande. Det gjorde mig glad.

Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.

I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.

För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.

När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.

Låt dem lida

2010-02-07T09:43:00.003+01:00

På internationella aids-dagen i höstas kom Birgitta Rydberg och folkpartiet i Stockholms län ut med en livsviktig omsvängning. Rydberg hade länge aktivt motarbetat de försök som gjorts till en narkotikapolitik mer inriktad på att lindra eländet för utsatta missbrukare än på att straffa dem för deras sjukdom. Den kanske största symbolen för detta har varit hennes envetna motstånd mot sprutbyten, ett motstånd som yttrat sig i bl a stöd till låtsat vetenskapliga men egentligen enbart ideologiskt grundade rapporter om sprutbytenas effekter.

Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.

De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"

Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Individen finns inte och har sannolikt aldrig funnits

2010-02-06T19:49:00.003+01:00

I går kom senaste numret av Arena och om jag i Expressen skrev en lång viktig dyster text om liberalismens kris hade jag i Arena skrivit en lång viktig munter text om individens död. Gränserna mellan våra hjärnor, eller mellan hjärnan och de fenomen vi outsourcar vårt hjärnarbete till, blir allt suddigare och man kan lika lite tala meningsfullt om avskilda individer som om fri individuell vilja.

"Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är ju varje hjärna en och en för sig i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om hopkopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte kunde räkna till hur många barn han hade att mätta. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana.

Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen."

Himla spännande, kort sagt. Texten finns inte på nätet men förhoppningsvis i en tidningskiosk nära dig.

Den Nya Liberala Teorin

2010-02-05T11:08:00.004+01:00

I dag skriver jag i Expressen om vad som skulle kunna vara en ny sorts liberalism. Det är rätt abstrakt, våldsamt nedbantat (jag har inga referenser, t ex) och måste ses som bara ett allra första steg till det jag innerligt önskar kunde vara en frihetlighet för en ny tid. Det vore otroligt roligt om fler personer kunde hänga på i den här strävan att hitta ett sätt att formulera en grund för frihetlig politik, bortom tankarna på marknaden, skiljelinjen mellan privat och offentligt, individen och dess moraliska rättigheter. Det här är en början på en diskussion, inte ett färdigt paket.

Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati

(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)

ett liv i mediebranschen

2010-02-03T11:35:00.004+01:00

Häromdagen blev jag uppringd av ett produktionsbolag och erbjuden jobbet som programledare för ett tv-program om politik. Det skulle provfilmas och så, förstås, jag har ju aldrig haft sådana tv-uppdrag förut, men de ville verkligen ha mig. Lite kul ändå, faktiskt, det var betalt jobb som verkade rätt roligt och jag kan onekligen mer om politik än de flesta. Programmen skulle sändas ett antal veckor före valet och arbetstiden skulle vara ungefär 5 veckor, men inte heltid.

"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.

Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.

Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.

Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.

Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?

(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)

Sharia, arvet och den bisarra respekten för gamla pengar

2010-02-03T09:36:00.004+01:00

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i dag om en doktorand som vill öppna för sharia-lagstiftning i Sverige. Särskilt fint tycker jag hon pekar på den tragiska polariteten mellan dem som kräver gruppbaserade rättigheter och aktivt vill inskränka den individuella friheten för de personer som antas ingå i gruppen och det allt vanligare majoritetsperspektiv där man på likartat sätt vill inskränka människors rätt att välja själva. Skillnaden ligger i vilken livsstil man ska tvingas till, vilka plagg som ska tas av och på, och vilka medborgare man tycker sig ha rätt att bestämma över (alla eller bara en del).

Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.

Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).

Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.

Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.

Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.

Svenskarna vill inte bli styrda av folk utan empati

2010-01-25T22:45:00.008+01:00

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av människor helt utan empati när dessa så tydligt visar sig vara just det.

I dag har alltså socialförsäkringsutskottets ordförande, den näst mäktigaste personen i landet på området efter ministern, skrivit en debattartikel där han dömer ut en enskild medborgare som fuskare. Denna enskilda medborgare, Alexandra, hade skrivit en artikel om sitt liv efter utförsäkringen, sin ångest och oro, förvirringen på försäkringskassan, de fåfänga frågorna efter rehabilitering. Visst, det förekommer rena politiska utfall mot socialförsäkringsministern också, och rent av någon ganska platt retorisk släng om att bara de friska som jobbar "fortfarande har rätten att existera".

På detta svarar Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott tillsammans med partikollegan Helena Rivière, att Alexandra är arbetsskygg: "Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Jag skrev häromveckan om det konstiga i att påstå att det är nu barbariet i hanteringen av de långa sjukdomarna börjat. I många många år har trots allt kvinnor med så kallade diffusa diagnoser nekats rehabilitering och hjälp tillbaka. Jag tror att det finns fel i hur den nya politiken utformats, men jag har hela tiden trott att man har behövt göra något, och att den nya politiken innehållit också bra delar.

Aldrig hade jag kunnat tänka mig att allianspolitiker tänkte följa upp politikomsvängningen med barbari av en helt annan skala. Det Axén gör, från sin maktposition, är att han sätter sig på en enskild medborgare som vågat säga ifrån och hånar henne. Han tycker sig ha rätt att avgöra om hon behöver sjukersättning eller inte, om hon är sjuk eller inte. Sjukdom är förvisso inget manikeiskt tillstånd och det finns många möjliga bedömningar att göra på skalan mellan sjuk och frisk, men jag är helt säker på att en politiker i Stockholm som aldrig träffat den enskilda sjuka människan är fel person att göra det. Om han dessutom tycker att det rimliga sättet och stället att fälla detta sitt avgörande i sjukhetsfrågan är i en hånfullt hållen anklagande debattartikel i Aftonbladet bör han få sparken från sitt jobb.

Det kommer han sannolikt inte få. Det kommer däremot den här regeringen att få. Inte för sin politik, för jag tror att många människor faktiskt uppskattat både jobbskatteavdrag och annat och det hade många nog successivt under tiden fram till september kunnat komma ihåg, men för att man som politiker inte kan visa i upptakten till en valrörelse att man saknar både hjärta och hjärna. Det är trots allt en alltigenom ocharmig kombination.

Uppdatering: Jag har hämtat rubriken och etiketten empatilösa sociopater från en rolig kommentar hos Badlands hyena, men vill understryka att jag alltså inte ser det som en rimlig beskrivning av alliansen som helhet eller av dess politik. Etiketten gäller specifikt Axén & Rivière (och jag kan självfallet egentligen ge dem den medicinska diagnosen sociopat lika lite som de kan säga om Alexandra är sjuk eller inte), men eftersom den första har en viktig post inom moderaterna smittar det förstås av sig.

Uppdatering 2: Jag hade alltså tidigare etiketten "empatilösa sociopater" på Axén och Rivière, men har insett under natten att jag faktiskt inte vill använda psykologiska diagnoser som beskrivning av människor ens när de betett sig såhär.

"Jag har legat med många negrer"

2010-01-19T16:38:00.002+01:00

Jag kommer varje dag ett steg närmare att totalt säga upp bekantskapen med den svenska borgerligheten. Det här motsvarar dock ett helt jävla maraton.

Så starkt, så vidrigt

2010-01-17T21:19:00.001+01:00

Nu har jag rekommenderat Per Wirténs text om kriget mot kvinnorna på alla ställen jag kan, så jag ber om ursäkt för upprepningar, men ni måste verkligen läsa. Det är så starkt, så vidrigt, så bra. Jag har ingenting mer att tillägga.

Vi bör visst låta genierna behandla oss andra som skit

2010-01-17T13:34:00.002+01:00

Det här är faktiskt det konstigaste jag har läst på länge. Therese Bohman tycks alltså anse att bara för att man är en begåvad författare (som Stig Larsson definitivt är) så får man behandla andra människor som skit och det är bra att vi andra låter genierna behandla oss och folk omkring oss som skit (eller piss då, för att ansluta till Larssons ord mot Beckman). Eller, hon skriver inte det, hon skriver att hon upprörs över att människor ställer genikult mot det demokratiska: "om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid". Eftersom ingen i hela den här diskussionen har ifrågasatt kvaliteten i Autisterna kan jag inte tolka det på något annat sätt än så. Det är "toppen med genikulten" skriver hon, och diskussionen just nu har ju bara rört geniernas rätt att bete sig som svin i den där genikultens skydd.

Det blir Polanski-debatten en gång till, fast kanske ännu tydligare. Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där med sin genialitet och ursäkta dem vad de än hittar på för annars skulle vi ju få sämre konst. Diskussionen har därmed lämnat frågan om huruvida man bör göra en feministisk eller klassbaserad eller för all del postkolonial analys av varför vi tillåter ppersoner som Larsson och Polanski att komma undan, och i stället hamnat i frågeställningen om vi BÖR tillåta dem detta. Bohman säger ja, det bör vi. Jaha.

Öppenhet och solidaritet

2010-01-16T13:59:00.002+01:00

I dag är jag alltså för invandring OCH kritisk till vänstern och jag är uppriktigt nyfiken på hur de glada skarorna i Expressens kommentarsfält skall hantera det dilemmat.

Moget

2010-01-16T13:00:00.003+01:00

(en sak som fascinerar mig är hur lika ideologiska vänstermänniskor och liberaler tycker om bankstödet. Vilket gör att frågan återstår - vem var egentligen FÖR att vi skulle ge så mycket pengar till diverse bankdirektörer som tröst för deras egen inkompetens?)

Religiös extremism

2010-01-14T09:09:00.002+01:00

Låt oss nu komma ihåg att Pat Robertson, som i klippet ovan förklarar att slavupproret på Haiti var en pakt med djävulen (som de nu alltså får betala för) grundade the christian coalition och ledde det som allmänt kallas den kristna högern i USA. Han försökte bli republikanernas presidentkandidat 1988 och efter att ha misslyckats talade han på konventet och endorsade George Bush d.ä. Hans makt över de högerkristnas politiska arbete och donationer har varit enorm och nästan alla republikanska politiker har därför ansträngt sig för att hålla sig väl med honom (ända fram tills dess att han förklarade att 9/11 var Guds straff för alla New Yorks homosexuella och andra syndare, då tyckte även de att det blev för mycket).

Denne extremist och fanatiker (och rasist) har alltså haft direkt och konkret politiskt inflytande i USA. Det kan vara bra att komma ihåg.

Svek mot barnen

2010-01-13T10:40:00.001+01:00

Den här texten hade jag i Dalarnas Tidningar i lördags:

”Det de förlorar i språkutveckling tar de igen i närhet”. Kristdemokraten Emma Henriksson kommenterade med den meningen i DN nyheten att många hundra barn i segregerade förorter inte hör talad svenska förrän de börjar skolan.

Deras mammor, som redan i utgångsläget befinner sig kanske allra längst bort från arbetsmarknaden genom dålig utbildning, bristande svenskkunskaper och oket från patriarkala traditioner där kvinnor inte förväntas yrkesarbeta, får nu genom vårdnadsbidraget än mindre drivkrafter att skicka barnen till svenskt dagis.

Endast i invandrartäta områden har vårdnadsbidraget blivit den succé kristdemokraterna hoppades på. Det som beskrevs som en valfrihetsreform får där effekten att barnens möjlighet till integration i det svenska samhället stryps.

”barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva”, säger då Emma Henriksson. Uppenbarligen har hon insikter som saknas hos hela världens expertis på språkutveckling som tvärtom menar att det är den första tiden som är viktigast när det gäller att bli helt flytande på ett språk. Dröjer svenskan tills barnet är 5-6 år gammalt krävs oerhörda ansträngningar för att komma ikapp det som kommit helt naturligt om svenskan funnits där hela tiden, eller åtminstone från 1,5-årsåldern. Visst är barn receptiva, men varför göra livet ännu svårare för barn som redan i utgångsläget har lite sämre förutsättningar än många andra?

Det finns såklart poänger med vårdnadsbidraget, även om det är en smula ironiskt att en regering som driver arbetslinjen som främsta ideologi aktivt vill betala vissa människor, småbarnsföräldrar, att välja det som annars kallas utanförskap. Den vanliga modellen, med yrkesarbetande föräldrar och offentligt subventionerad barnomsorg i dagisform, passar inte alla. Jag kan förstå tanken att vilja öka möjligheten att välja något annat. Men nu ser vi hur bidraget används i praktiken, och det är inte främst som frihetsökning.

Tvärtom offrar vi med bidraget friheten för en ganska stor grupp barn att vara svenskar på något sånär lika villkor som vi andra. Det är deras framtida valmöjligheter vi snävar in i valfrihetens namn. Man kan förstås tycka att friheten för lille Tures mamma eller pappa att vara hemma ett år extra är viktigare än lilla Sorayas frihet att alls kunna delta i det svenska samhället. Men då får man säga att det är det övervägandet man gör. Men det parti som hävdar sig stå på barnens sida förnekar nu i stället att det alls finns problem. Det är, som de åtminstone själva skulle säga, ett svek mot barnen.

Not so beläst after all

2010-01-11T22:02:00.004+01:00

Okej, det här är alltså BBC-listan och då kom jag inte ens upp i hälften. Och nej, jag har faktiskt nästan inte läst något Terry Pratchett alls, so kill me, jag vet att jag borde. Jag måste erkänna att jag inte ens vet vilka flera av författarna på den här listan är... Så det blir ingen pennkjol- och glasögon-utstyrsel alltså. Bittert, faktiskt.

1. The Lord of the Rings, JRR Tolkien
2. Pride and Prejudice, Jane Austen
3. His Dark Materials, Philip Pullman
4. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Douglas Adams
5. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling
6. To Kill a Mockingbird, Harper Lee
7. Winnie the Pooh, AA Milne
8. Nineteen Eighty-Four, George Orwell
9. The Lion, the Witch and the Wardrobe, CS Lewis
10. Jane Eyre, Charlotte Brontë
11. Catch-22, Joseph Heller
12. Wuthering Heights, Emily Brontë
13. Birdsong, Sebastian Faulks
14. Rebecca, Daphne du Maurier
15. The Catcher in the Rye, JD Salinger
16. The Wind in the Willows, Kenneth Grahame
17. Great Expectations, Charles Dickens
18. Little Women, Louisa May Alcott
19. Captain Corelli's Mandolin, Louis de Bernieres
20. War and Peace, Leo Tolstoy
21. Gone with the Wind, Margaret Mitchell
22. Harry Potter And The Philosopher's Stone, JK Rowling
23. Harry Potter And The Chamber Of Secrets, JK Rowling
24. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban, JK Rowling
25. The Hobbit, JRR Tolkien
26. Tess Of The D'Urbervilles, Thomas Hardy
27. Middlemarch, George Eliot
28. A Prayer For Owen Meany, John Irving
29. The Grapes Of Wrath, John Steinbeck
30. Alice's Adventures In Wonderland, Lewis Carroll
31. The Story Of Tracy Beaker, Jacqueline Wilson
32. One Hundred Years Of Solitude, Gabriel García Márquez
33. The Pillars Of The Earth, Ken Follett
34. David Copperfield, Charles Dickens
35. Charlie And The Chocolate Factory, Roald Dahl
36. Treasure Island, Robert Louis Stevenson
37. A Town Like Alice, Nevil Shute
38. Persuasion, Jane Austen
39. Dune, Frank Herbert
40. Emma, Jane Austen
41. Anne Of Green Gables, LM Montgomery
42. Watership Down, Richard Adams
43. The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald
44. The Count Of Monte Cristo, Alexandre Dumas
45. Brideshead Revisited, Evelyn Waugh
46. Animal Farm, George Orwell
47. A Christmas Carol, Charles Dickens
48. Far From The Madding Crowd, Thomas Hardy
49. Goodnight Mister Tom, Michelle Magorian
50. The Shell Seekers, Rosamunde Pilcher
51. The Secret Garden, Frances Hodgson Burnett
52. Of Mice And Men, John Steinbeck
53. The Stand, Stephen King
54. Anna Karenina, Leo Tolstoy
55. A Suitable Boy, Vikram Seth
56. The BFG, Roald Dahl
57. Swallows And Amazons, Arthur Ransome
58. Black Beauty, Anna Sewell
59. Artemis Fowl, Eoin Colfer
60. Crime And Punishment, Fyodor Dostoyevsky
61. Noughts And Crosses, Malorie Blackman
62. Memoirs Of A Geisha, Arthur Golden
63. A Tale Of Two Cities, Charles Dickens
64. The Thorn Birds, Colleen McCollough
65. Mort, Terry Pratchett
66. The Magic Faraway Tree, Enid Blyton
67. The Magus, John Fowles
68. Good Omens, Terry Pratchett and Neil Gaiman
69. Guards! Guards!, Terry Pratchett
70. Lord Of The Flies, William Golding
71. Perfume, Patrick Süskind
72. The Ragged Trousered Philanthropists, Robert Tressell
73. Night Watch, Terry Pratchett
74. Matilda, Roald Dahl
75. Bridget Jones's Diary, Helen Fielding
76. The Secret History, Donna Tartt
77. The Woman In White, Wilkie Collins
78. Ulysses, James Joyce
79. Bleak House, Charles Dickens
80. Double Act, Jacqueline Wilson
81. The Twits, Roald Dahl
82. I Capture The Castle, Dodie Smith
83. Holes, Louis Sachar
84. Gormenghast, Mervyn Peake
85. The God Of Small Things, Arundhati Roy
86. Vicky Angel, Jacqueline Wilson
87. Brave New World, Aldous Huxley
88. Cold Comfort Farm, Stella Gibbons
89. Magician, Raymond E Feist
90. On The Road, Jack Kerouac
91. The Godfather, Mario Puzo
92. The Clan Of The Cave Bear, Jean M Auel
93. The Colour Of Magic, Terry Pratchett
94. The Alchemist, Paulo Coelho
95. Katherine, Anya Seton
96. Kane And Abel, Jeffrey Archer
97. Love In The Time Of Cholera, Gabriel García Márquez
98. Girls In Love, Jacqueline Wilson
99. The Princess Diaries, Meg Cabot
100. Midnight's Children, Salman Rushdie

Kanon, kanon, eller Isobel leker lärarinna

2010-01-11T19:54:00.004+01:00

Den här listan har jag snott av Julia för att jag kände för att känna mig beläst.

"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as ”want to read”, and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"

1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible (bara delar)
7 Wuthering Heights – Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (nja, inte kompletta, men väldigt väldigt många verk)
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma – Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Bell Jar – Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo

Jag får alltså 62 av 100, vilket tillfredställer just beläsenhetskänslan (ännu bättre i sammanhanget att jag alltså till min förvåning hade läst FLER än Julia, som annars är den kanske mest belästa person jag känner), men allvarligt, skulle det vanliga vara att man läst blott sex stycken?

Nu är ju den här listan utifrån en anglosaxisk kanon, men om man radade upp motsvarande verk i Sverige, med sådana som Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson i stället för säg Melville och Dickens, skulle folk i allmänhet fortfarande ligga på sex (ursäkta ordvitsandet, men man SKA skriva siffror under tio med bokstäver)?

Jag vet inte, jag är uppenbarligen väldigt långt från verklighetens folk i sådana här frågor, men jag blir lite ledsen om det faktiskt är sant. Mycket av detta är ju barn- och ungdomslitteratur, sådant man fanimig har rätt att få läsa i skolan för sitt rena nöjes skull mer än för något annat. Jag vill att alla barn ska ha läst Roald Dahl, bara för att han är så rolig. Han är rolig för vuxna också förresten, så alla ni som inte läst Häxorna, eller Matilda, eller för all del Kalle och chokladfabriken, iväg till biblioteket, denna folkbildningens hörnsten, med er. Om ni tar med ett valfritt barn på läsfärden får ni extra guldstjärna av fröken Isobel. Jag kan ha knut, pennkjol och glasögon om det känns bättre så.

du kära nya samtid

2010-01-11T13:05:00.005+01:00

Jag kan på rak arm bara säga att jag vet tre saker som Katrin Zytomierska tycker.

1) Om man gillar sex kan man inte bli våldtagen

2) Om man får missfall beror det på att man har fel inställning till graviditeten

3) Om man blir antastad på krogen beror det på att man utstrålar ointelligens

Utan att gå in på hela den iofs berättigade diskussionen om K Z är en person eller en trollpersona ställer jag mig i min samtidströtthet ändå den ledsamma frågan om hur det kommer sig att en inställning som denna ger många tusen uppskattande läsare. Tycker folk verkligen såhär eller tycker de att det är roligt med någon som "rör om lite"? Å, vad jag hatar uttrycket att röra om lite. Det kan förresten vara så att jag hatar "folk" också.

Inte som vi

2010-01-10T12:19:00.004+01:00

I dag hände en sådan där spännande sak när bekräftelsen på en medienanalys inkom omedelbart, vid samma frukostbord, samma tidningshög.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN om hur vår bild av muslimer präglas av "skäggiga män", att de djupt religiösa eller politiska muslimerna ständigt visas upp som "muslimerna", medan majoriteten människor med muslimsk bakgrund som är helt eller delvis sekulära osynliggörs.

Detta sker hos dem som fruktar det främmande, eller vill frammana sådan fruktan, när de pekar på de mest extrema företrädarna för en i det här fallet rätt slumpmässigt sammansatt grupp och försöker få det att framstå som att dessa är representativa. Men det sker också i all välmening i det korporativt präglade Sverige där den som har en organisation alltid är lite mer synlig än individen. Välmenande svenska politiker ger bidrag till, och vill föra samtal med, djupt religiösa eller politiska islamiska organisationer i tron att de därigenom bygger broar mellan folkgrupper och bidrar till starka identiteter.

Det sker också i medierna. I dag i Svenska Dagbladet finns en stor och stort uppslagen artikel om muslimer i Sverige. Redaktionschef Martin Jönsson beskriver bakgrunden på sin blogg: "Men "det muslimska Sverige", om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som "det kristna Sverige" är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund - och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället."

Hela syftet är alltså att visa mångfalden, den som så sällan kommer fram. I huvudtexten skrivs lite om sekulariseringen och om att många muslimer är troende på ungefär samma sätt som alla svenskar som nyss firat jul till mammons, eller möjligen mysets, ära snarare än messias.

Men bland porträtten sedan är en av tio icke-religiös. 10 procent. Sju av tio talar om sin tro som helt grundläggande i livet. Det är svårt att veta hur många av Sveriges muslimer som egentligen är sekulära och kulturella muslimer, men det finns 110 000 medlemmar i muslimska församlingar och vi har ca 500 000 invandrare från länder där majoriteten är muslimsk. Om vi räknar bort en del kristna assyrier/syrianer innebär det ändå att bara drygt 25 procent av Sveriges muslimska invandrare är såpass religiösa att de är med i ett samfund. (Siffrorna är självklart bara en uppskattning, det kan ju finnas människor som betraktar sig som troende utan att vara församlingsmedlemmar.) 75 procent i verkligheten blev till 10 procent i SvD. 25 procent blir till 70. Martin Jönsson svarade på min fråga om saken på twitter att meningen inte var att uppnå "total representativitet, om det nu är möjligt", men det här är ju onekligen väldigt väldigt långt från representativitet alls.

Jag tror inte att SvD hade elakt uppsåt. Själva reportaget är bra och intervjuerna med de olika svenska muslimerna är intressanta och visar onekligen på stora skillnader dem emellan. Men ändå hamnar man i fällan att man beskriver just muslimer utifrån deras tro och religiositet (rubriken på förstasidan är "10 nyanser av tro").

Det kan man ju tycka är självklart eftersom Islam nu är en religion, men begreppet muslimer används i allmänhet inte så. När Sverigedemokrater och andra räknar på hur många muslimer som bor i Sverige talar de inte om de där 110 000 församlingsmedlemmarna utan om alla som har muslimsk bakgrund, ibland men inte alltid med undantag för dem som har uttalade andra religioner. Även icke-religiösa muslimer betraktar också sig själva ofta som just muslimer, dock utan någon direkt tro alls. Man firar ramadan för att det är tradition och man gillar maten, man gillar kanske arabisk estetik men skulle hellre njuta av den i ett hamam än i en moské.

Jämförelsen blir därför inte tanken att uttalade kristna skulle intervjuas utifrån sin kristenhet utan lika mycket att etniska svenskar skulle intervjuas utifrån sin svenskhet och då ha den kristna tron som huvudpoäng.

Diskrepansen mellan idealtypen som visas upp och den grupp denna typ anses symbolisera blir obegripligt och tröttsamt stor. Till och med när man uttalat försöker komma ifrån det lever de omedvetna föreställningarna så starkt att det blir som i SvD-reportaget. Vår bild av muslimen kanske inte blir en skäggig man med bomb i turbanen, men väl någon som på konstiga och grundläggande sätt inte är som vi.

Som om barbariet började nu

2010-01-08T11:36:00.004+01:00

Hanne Kjöller har en riktigt bra text i dag. Hela den här diskussionen om förändringarna av sjukförsäkringarna har varit så konstig. Blandat med berättigad indignation över uppenbara fel i det nya systemet som tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen (fel som, såvitt jag begripit rättats till, sent men ändå) finns en ton som helt bortser från de vidriga mänskliga effekter systemet hittills har haft. Som om barbariet började nu.

Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.

I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.

Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.

Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.