Vi är alla cyborgs

”By the late twentieth century, our time, a mythic time, we are all chimeras, theorized and fabricated hybrids of machine and organism; in short, we are cyborgs.”

Donna Haraway

Två och en halv tusendels millimeter, eller mikrometer, tjocka är de, elektrodmönstren tryckta på silkestyg som forskare vid universitetet i Pennsylvania tog fram förra året. Det är ungefär en fyrtiondel av ett vanligt pappersark. Det tunna silket läggs sedan direkt ovanpå hjärnan, man sköljer alltihop med saltlösning och tyget disintegreras. Elektroderna blir ett med hjärnan.

Brain-computer interfaces kallas det, hjärna-maskin-gränssnitt, kopplingar direkt mellan nervceller och maskiner. En av de äldsta och mest grovhuggna versionerna är EEG, elektroder på utsidan av huvudet för att mäta hjärnaktivitet och exempelvis diagnosticera epilepsi eller hjärnskador. I dag är det också vanligt med kirurgisk BCI, där elektroder opereras in till själva hjärnan där de kommunicerar direkt med nervcellerna. Det har funnits problem med dessa metoder, både riskerna för hjärnskador vid själva operationen och för att ärrvävnad ska kapsla in elektroderna och både försämra deras effektivitet och hjärnans egen, i den utsträckning man nu kan skilja dessa åt. För det intressanta är ju att det efter hand inte blir någon skillnad. Hjärnan gör ingen skillnad på varifrån impulserna kommer, och BCI har haft goda effekter för hjärnfunktionen hos opererade patienter. Med den nya silkesmetoden hoppas forskarna komma bort från riskerna och i så småningom brett tillgänglig medicin kunna förbättra hjärnans funktionssätt på samma sätt som pacemakers och titanskruvar är självklara hjälpmedel vid andra åkommor.

Medicinskt är det fantastiskt. Filosofiskt är det svindlande. För vem är det som tänker om hjärnan och datorn sitter ihop? Vem är det jag som hjärnan hör ihop med, vem är individen, är det en människa eller maskin? Om nu tekniken fungerar så sömlöst som forskarna hoppas är det inte osannolikt att tänka sig en önskan om att använda den inte bara vid hjärnskador utan också som generell mental förbättring, som sätt att göra oss smartare. Då kommer vi alla sannerligen vara cyborgs.

Detta är inte lätt att hantera i en kultur som så självklart ser den mänskliga individen och det självständigt tänkande, kännande jaget som sitt centrum. I varje givet ögonblick betraktas vi i västvärlden som just individer, avskilda från varandra, självständiga, fria. De sammanhang där vi inte är fria, eller där vi inte är avskilda från varandra, ses blott som anomalier i individualismens tidevarv. I kristen efterföljd ser vi den inre glöden, viljan, agensen, i varje människa som drivande i hans eller hennes liv. Idéerna om jaget, individen och den fria viljan är basen för nästan allt annat tänkande, däribland definitivt för hela liberalismen.

Men finns de? Finns det något entydigt jag, någon särskild individ med egen vilja?

Inom vetenskapen är det som sagt rätt enkelt. Där ser man att den mänskliga hjärnan bara är ett signalfilter, allting vi tänker kommer ursprungligen utifrån. Det finns ingenting inuti oss som skapar signaler, tankar, känslor ur intet. Vi vet också att var och en av oss inne i kroppen bär omkring på ungefär ett och ett halvt kilo bakterier, fristående organismer som hjälper oss att fungera. Det gör inte vår kropp till mindre av vår egen, ytterst få drar antispeciesismen så långt att vi borde ge kroppsbakterierna egen beslutanderätt, men det säger något om vår tendens att samarbeta med omvärlden. Inte ens inne i kroppen är vi ensamma.

Samtidigt är mycket av det vi tror är medvetna val i själva verket beslut som fattas av våra hjärnor helt oberoende av medvetandet. Det gör oss inte i sig till mindre av individer, men det väcker frågor om det vi kallar jaget. Det vi kallar medvetande tycks inte på något särskilt meningsfull sätt kunna sägas ”bestämma”. Studier där man observerat människors hjärnor med värmekamera samtidigt som försökspersonerna fattar olika beslut visar att medvetandet tvärtom är långt efter hjärnan. Tidsglappet mellan när hjärnan fattar ett beslut och när vi tror att vi fattar ett medvetet beslut är upp till 7 sekunder. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. Medvetandet tycks mest till för att rationalisera i efterhand, för att komma på argument för varför vi gjorde på det ena eller andra sättet.

Väldigt få människor hävdar numera att människan har en själ, mer än metaforiskt eller religiöst. Själen är ett religiöst begrepp som man kan tro på på samma sätt som man kan tro på Gud, men det är just tro snarare än vetenskap, med trossatsens inneboende fördelar och begränsningar. Vi är våra kroppar, det som finns finns och om man vill tro att det finns mer är det självfallet inget att bråka om, men heller ingenting man kan basera uppfattningar utanför religionen på. Men om själen inte finns, mer än som religion, vad är i så fall jaget? Vad är jaget som inte är hjärnan? Descartes, som trodde på själen, placerade som bekant jaget i tallkottkörteln, och såg jaget som den plats där kropp och själ kommunicerade. Vad man ska med jaget till utan själ är mer oklart. Ändå upplever många det som obehagligt att tänka att vi inte är herrar över våra kroppar, att det inte är ”vi” som bestämmer. Det obehaget blir rimligen inte mindre när man inser att inte heller medvetandet bestämmer.

Det är dock ingen förlust att vi inte är fångna i våra egna jag. Det mänskliga tänkandet präglas både av vår kultur och av våra kommunikationssätt och en mycket stor del av det vi betraktar som begåvning och framsteg handlar om vår förmåga att i allt större grad placera tänkandet utanför oss själva. Vi har i den meningen alltid varit cyborgs. Också bortom BCI finns i dag i miljontals människors badrumsskåp SSRI-preparat, som aktivt påverkar hjärnans funktionssätt. Det krävs förresten inte ens mediciner. KBT-terapi fungerar likadant utan tabletter, genom specifika övningar lär man hjärnan nya sätt att fungera, man utnyttjar medvetet hjärnans extrema plasticitet och intensiva samspel med omvärlden för att pränta in nya tankemönster och beteenden.

Lika mycket är man en cyborg när man använder penna och papper för att lösa ett matematiskt problem. Vid studier där vissa enbart använder hjärnan för att räkna och andra använder just papper och penna har man sett att hjärnan fungerar olika under de olika omständigheterna. De som använder penna löser inte bara problemet snabbare för att de har outsourcat del av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och papperet – de tänker på ett annat sätt. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Människans hjärna är aldrig ensam. Det är det ständiga umgänget med omgivningen, den ständiga anpassningen, utvecklingen, som gör människan till en speciell art. De blomkålsliknande 1,5 kilo vi alla bär på skiljer sig nämligen i allt väsentligt, fysiskt och neurologiskt, inte från hjärnorna på de allra första människorna för sådär 100 000 till 200 000 år sedan. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana. Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi har kommit så pass långt från savannen. Allt det vi kallar mänsklig civilisation bygger på att vi låter våra hjärnor sträcka sig utanför skallen.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande sådana outsourcningsprojekten. Som många har påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Han menade, något vi självfallet bara känner till eftersom Platon skrev ner det i Faidon, inte bara att skrivkonsten skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, det skulle också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och allt skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket har varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås både utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, över tid och samtidigt. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet och precis som Sokratets var då är vissa oroade över de kognitiva effekterna. Den amerikanske författaren Nicholas Carr har i åtskilliga böcker och artiklar exempelvis anfört att människan i dag varken är förmögen att läsa längre texter eller till längre stunder av djup koncentration. Detta menar Carr är internets fel. Kanske är vi på väg tillbaka i en mer momentan tradition av tillfällig uppmärksamhet, liknande den innan skriftens utbredning. I små banala detaljer är det uppenbart att människor i allmänhet inte längre minns telefonnummer eftersom de inte behöver göra det, eller att de flesta nog skulle medge att de störs i ett längre mer kreativt arbete av såväl mejlplingande som twitterflöde. Verktyget Mac Freedom är intressant i sammanhanget, eftersom det skapar en artificiell internetlös miljö för den som så önskar under en begränsad tid, liksom nätvanliga begrepp som att ”tunnla” när man stänger av flödet och bara arbetar hängivet med en sak åt gången. Vi ger oss själva illusionen av att vara avskärmade individer eftersom det gör visst sorts arbete enklare. Tänk om man kunde göra samma sak med behovet av att hämta på dagis.

Kritik har dock riktats mot Carr. De förändringar han påstår sig se finns helt enkelt inte. Inte det att internet inte påverkar hjärnan, allting vi gör, allt vi konfronteras med påverkar hjärnan, men nätet och interaktiviteten tycks huvudsakligen göra oss gott. Stora studier visar exempelvis att de kognitiva effekterna av datorspel är entydigt goda, för allt från uppmärksamhetsgrad till visuell perception. Det här gället intressant nog också extremt enkla spel, som Tetris.

En studie från University of California i Los Angeles 2009 visade till och med att det som ses som centralt i den här uppfattade fördumningen, att googla, ger ökad hjärnaktivitet i de delar av hjärnan som används för uppmärksamhet och analysförmåga, om man jämför med att läsa en bok. Google gör oss alltså smartare, inte dummare. Vi blir smartare tillsammans. Den enskilda hjärnan är inte nödvändigtvis en meningsfull enhet.

Om kopplingarna mellan hjärna om omvärld skriver bland andra Andy Clark och David Chalmers i The extended mind, det utvidgade sinnet. De använder sig av exemplet med den minnesstörda person som skriver ner saker i en anteckningsbok för att komma ihåg dem. En person utan problem med minnet minns själv, internt i hjärnan, hur man ska gå en viss väg, vad människor heter eller hur de hör ihop. Personen utan minne minns med hjälp av sina nedskrivna anteckningar. Minnet är alltså i det senare fallet externaliserat till anteckningsboken. Finns det i det här fallet någon essentiell skillnad mellan de olika typerna av minne? Anteckningsboksversionen känns förstås klumpigare, de flesta av oss skulle föredra att minnas ändå, men minnen förvrids ju i huvudet. Nedskrivna anteckningar kan mycket väl vara mer korrekta än det vi upplever oss minnas. Just denna skillnad i dynamik finns där mellan hjärna och papper. Den skillnaden finns dock allt mindre mellan hjärna och digitala hjälpmedel. Google-sökningar som är anpassade efter historiskt beteende, automatiskt personligt anpassade hemsidor, allt detta visar hur internet blir en outsourcad hjärna som dessutom beter sig ungefär som hjärnan.

De neurologiska diskussionerna om vem det är som bestämmer av medvetande och hjärna är en sak. Någonstans i kroppen fattas det beslut, det finns en hand som håller i pennan, en hjärna som kopplas till elektroder. Det fria valet, den politiska utväxlingen ur idén om den enskilda individen, är filosofiskt ännu svårare.

Om ett val ska kunna vara verkligt fritt måste det vara opåverkat av yttre omständigheter. Ingenting är någonsin opåverkat av yttre omständigheter. Det gäller inte bara de konkreta omedelbara begränsningar i tid och rum som alla utgår från, inte ens i det specifika valet mellan två alternativ framför oss kan vi på något meningsfullt sätt betraktas som fria.

Kanske känner vi oss fria att välja mellan att äta kanelbullen eller moroten där de ligger intill varandra framför oss, men det valet står aldrig fritt från våra tidigare erfarenheter av att äta bullar (eller morötter), från doften i rummet där vi väljer, från vår genetiska kroppskonstitution, från om vi kom i håg att äta lunch tidigare i dag med efterföljande effekter på blodsockret, från hur känslig vår kropp är för svängningar i blodsockret. Detta är något som vikthetsare sällan tar med i beräkningen när de fnyser om eller rent av till någon tjockis säger att det väl bara är att äta mindre. För även i detta konkreta enkla fall är det omöjligt att hävda någon reellt fri vilja, om man med fri vilja menar att man faktiskt bestämmer fritt.

Allting vi är påverkas av faktorer vi inte har valt själva, våra gener, våra uppväxtförhållanden. Även om vi tänker oss att vi så småningom när vi blir vuxna börjar välja fritt går de valen inte att bortkoppla från vad vi är. Och vad vi är har vi ju inte valt själva. Ingen är någonsin sin egen orsak, causa sui. Är det någon som tror att det är ett fritt val att barn till högutbildade väljer att lägga tid och pengar på högre utbildning i så oändligt mycket högre utsträckning än barn till analfabeter? Är det någon som tror att det är en slump att så stor andel av fängelseinterner (hälften på svenska fängelser) hade ADHD-liknande problem som barn? I det senare exemplet accentueras den medfödda dimensionen då det numera står helt klart att ADHD/ADD har en genetisk komponent.

Man ska dock inte överdriva den genetiska dimensionen, biologiskt har vi i allmänhet just anlag för specifika uttryck, dessa anlag kräver vissa miljöfaktorer för att uttryckas. Det gäller sjukdomar såväl som karaktärsdrag (även om det också finns sådana drag som är mer uttalat biologiskt determinerade). Men vi väljer inte barndomens miljöpåverkan heller. Också bortom det genetiska arvet är vi utlämnade åt sådant som våra föräldrars beteende, dynamiken i syskonskaran eller förskolegruppen, den fysiska närmiljön. Våra hjärnor påverkas hela livet av omvärlden, men den tidiga påverkan skapar mönster som kan vara ytterligt svåra eller rent av omöjliga att bryta senare.

Detta behöver inte innebära fullständig determinism. Även om vi inte väljer själva, i någon meningsfull fri mening, finns det alltid olika möjliga vägar. Vi utsätts för nya influenser hela tiden, dessa influenser kan i sin tur vara resultat av vad vi kan kalla mutationer, slumpmässiga utfall. Mutationsmöjligheten innebär att det alltid finns ett litet mått av frihet, även om det inte är den medvetna frihet vi vanligen talar om i politiska sammanhang.

Det innebär inte heller att det inte finns mer eller mindre ofria val. Att reell frihet inte finns behöver eller bör inte leda till den politiska slutsatsen att absolut ofrihet är att föredra.

Både individen och det fria valet är illusioner som tjänar oss väl som människor. Som David Hume skriver i Om det mänskliga förståndet är det stor skillnad mellan det vi tror på intellektuellt och det vi lever efter i vardagen. Det vi filosofiskt inser är sant försvinner som rök vid kontakt med verkligheten och den mest övertygade skeptiker blir lika vanestyrd som vem som helst. Det är alltså inte nödvändigtvis bara dåligt (det vore om inte annat mycket opraktiskt att aldrig lita på induktion, som Hume menar att man egentligen inte kan). Den vardagliga vanan, där vi tänker oss att vi är individer, tänker oss att vi faktiskt väljer mellan olika alternativ, är nog så viktig. Inte minst gäller det inom etiken.

Frånvaron av verklig möjlig valfrihet skulle kunna användas som argument för att ingen är ansvarig för sina handlingar och att man därför inte kan tala om rätt och fel. Vi gör det vi måste göra. En sådan nihilism är ingen särskilt god grund för ett samhälle. Det har ju visst betydelse hur vi beter oss. Även om vi är predisponerade att göra det ena eller andra skulle de övergripande effekterna för samhället bli sämre om vi utgick ifrån att allting redan var bestämt och det inte fanns något individuellt ansvar.

Det finns rätt och fel även om det inte finns onda och goda människor. Samhällen blir bättre om vi tillsammans upprätthåller vissa normer för mänskligt beteende. Även om det fria valet inte egentligen finns, vilket får konsekvenser för hur man kan tänka på både rättigheter och skyldigheter, är det därför bättre att låtsas som om vi kan välja det rätta och bör välja bort det orätta.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011.