onsdag, mars 04, 2015

Arbetslivet och vad det gör med oss

Jag är just nu hemma sjukskriven. Jag sover inte utan sömnmedicin, och innan jag fick sömnmedicin sov jag nästan inte alls på två månader. Man blir jättekonstig av att inte sova på två månader. Själv grät jag t ex regelbundet på tunnelbanan till jobbet på morgonen, eller bröt ihop på golvet och grät när mitt barn vägrade ta på sig överdragsbyxorna. Jag grät av tanken på att jag inte orkade, och grät av tanken på vad det gjorde med mig att jag inte orkade, och grät ännu mer av tanken på vad det gjorde med mitt barn.

Nu sover jag, med medicinerna, och gråter inte alls lika mycket längre. På sikt måste jag lära mig att sova igen, utan medicin, och jag måste lära mig hantera stress mycket mycket bättre. Jag är just nu jättedålig på att hantera stress. Jag gråter t ex när jag måste komma ihåg att göra mer än två olika saker i rad.

Jag tror att jag fångade det tillräckligt tidigt den här gången. Jag mår såpass mycket bättre redan, och tänkte försöka börja jobba deltid nästa vecka. Förra gången jag hamnade vid stupet, vårvintern 2012, stannade jag inte förrän jag plågat hjärnan så mycket att den protesterade genom att ge mig tillfällig dyskalkyli. Det var, såhär i efterhand, ett väldigt tufft neurologiskt symtom. Jag slutade bokstavligen förstå siffror. Jag stirrade på tabeller och kunde inte göra om dem till grafer i huvudet, för jag förstod inte vad som var större och vad som var mindre. Oerhört tufft, som sagt, men just då var mest skrämmande. Min hjärna slutade fungera. Min hjärna är väldigt viktig för mig.

Men jag har uppenbarligen en tendens att överanstränga mig mentalt. Mitt jobb är så viktigt för mig, och jag anstränger mig så mycket för att göra det bra, och både jobbet och det övriga livet innehåller massor av moment som är väldigt svåra för mig, som jag har insett inte är lika svåra för andra. Hålla tider, komma ihåg saker, tåla att bli störd när jag är djupt inne i koncentration, koncentrera mig på ett ämne utan att lockas iväg av ett annat, klara av sociala interaktioner med folk jag inte känner.
Nu vet jag ju att jag och mina problem inte är normen, och förresten har jag hela livet ansträngt mig för att hantera dem och är ju hyfsat bra på att navigera med dem ändå, men just nu kan jag inte låta bli att koppla det personliga till det allmänna. För det kommer ju information hela tiden om hur pass många som blir sjukskrivna för olika former av psykiska problem, både för depressioner och för stress och utmattning. Det är det vanligaste sjukskrivningsskälet, och det går ner i åldrarna. 32 500 var sjukskrivna för utmattning förra året. Det är utöver allt annat ett gigantiskt samhällsekonomiskt problem. Ändå pratar vi så lite om vad vi kan göra åt det.

Eller, det är fel, vi pratar om det, men antingen utifrån tanken om fusk och ekonomiska incitament - att folk är sjuka för att det är alltför ekonomiskt fördelaktigt, eller utifrån sådant som individen kan göra själv. Så gör du för att inte bränna ut dig - bästa tipsen med yoga och mindfulness. Som om det bara var individens eget ansvar att inte bli sjuk av och på jobbet.

Missförstå mig inte, jag tror att både yoga och mindfulness är bra för nästan alla. Jag tror också att det finns mycket man kan göra själv för att rusta sig bättre, det kan handla om alltifrån regelbundna vanor och motion till att faktiskt dela upp ansvaret för hem och föräldraskap lika på riktigt. Men jag tror också att det kan finnas svar i hur arbetslivet är organiserat, som inte individerna själva kan rå på alls.

Det finns viktiga delar av det moderna arbetslivet som gör att människor både mår dåligt och inte sällan presterar sämre. Ta en sådan enkel sak som öppna kontorslandskap, något som i dag är norm överallt. Det finns hur många studier som helst på att det är aktivt dåligt för nästan alla, både i hur de mår, i hur stressade de blir, och i hur effektivt de jobbar. Ändå anses det självklart vara en kostnad som är värd att ta för att ha de öppna landskapen. Jag inser att företagen sparar pengar på minskad kontorsyta, men det vägs aldrig, åtminstone inte öppet, mot nackdelarna.

Annat är hur arbetet blivit mer flytande, både i form av att många förväntas läsa och svara på mail utanför arbetstid, och i hur övrig obetald övertid blivit allt vanligare. Man kan ju jobba hemifrån några timmar på kvällen och bli klar med lite viktiga saker inför mötet.

Digitaliseringen förändrar arbetet i grunden, men det är rätt sällan som det finns en medvetet uttänkt plan för det, eller för all del ett rimligt ledarskap. Arbetslivet i stort påminner i den meningen rätt mycket om den moderna skolan där ungar plötsligt kastades ut i "fritt eget arbete" utan att någon ens funderat över hur det egentligen skulle fungera bortom att det lätt bra, och fritt. Jag är nu för friare arbetsformer, och de passar mig personligen väldigt bra, men det måste finnas en tanke bakom, så att inte människor hamnar med oklart ansvar, liten reell makt och ingen egentlig förståelse eller påverkan på hur och varför man egentligen ska göra det som (kanske) är ens arbetsuppgifter. Det är precis sånt som får folk att jobba alldeles för mycket, för man vet aldrig när man gjort något tillräckligt bra.
Just det senare gäller i nästan alla typer av organisationer i dag, och på väldigt många jobb, både t ex hemtjänstpersonal som ofta saknar alla möjligheter att göra ett tillräckligt bra jobb för den enskilde brukaren utan att ge av sin egen fritid eller rast, och folk på kontorsjobb med flytande arbetsuppgifter och oklart ledarskap.

Så folk blir sjuka i stället. För det blir man, och även om man såklart kan titta bakåt i mänsklighetens historia och se värre plågor (som t ex den atenska pesten), så är inte ångest eller total utmattning någonting som folk hittar på. Det finns på riktigt, och jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vad det beror på, också bortom att vi inte yogar tillräckligt mycket.



söndag, januari 25, 2015

Det skålpund kött som vi nu åter kräver

"Jag vill bara ha det som är min rätt." Juden Shylock står inför hertigen i den stora uppgörelsescenen i Köpmannen i Venedig och hävdar bara det som är hans rätt.

Alla vet att han har den rätten. Alla vet att han har lagen på sin sida där han argumenterar för att få skära ett skålpund kött ur Antonios kropp. Hertigen vet att Shylock har rätt och vågar därför inte ingripa och skapa ett besvärande prejudikat om att avtal inte behöver hållas, Portia vet, i den unge juristens gestalt, att Shylock har rätt och argumenterar därför inte mot honom, men däremot för värdet av skuldavskrivning och barmhärtighet: "It droppes as the gentle rain from heaven upon the place beneath. It is twice blessed: It blesses him that gives and him that takes."

Alla hatar Shylocks grymhet, lika mycket som de alltid föraktat honom för att han är jude, för att han är ockrare, men enligt lagen har han trots detta all rätt att till och med döda den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån. Häri ligger hela dramatiken i den stora domstolsscenen. Grymt, men rätt.

Att karva kött ur kroppen på den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån må ha ansetts som osedvanligt hjärtlöst också i 1500-talets England, men i grunden delades Shakespeares påhittat venetianska skuldmoral av nästan alla samhällen som föregick den moderna kapitalismen. Ansvaret för ett lån låg helt på den som lånat pengar, och den som inte kunde betala tillbaka sattes i fängelse, utsattes för kroppsstraff, behandlades som brottsling och som moraliskt klandervärd långt bortom den ekonomiska sfären. Det spelade i sammanhanget ingen roll att den som exempelvis fängslades och därmed inte kunde arbeta förstås fick än sämre förutsättningar att någonsin betala tillbaka, det handlade om att statuera exempel och straffa.

I och med den moderna kapitalismens utbredning ändrades sättet vi såg på lån. Dels gick vi i Europa bort från den katolska idén om att det i sig skulle vara syndigt att låna ut pengar mot ränta. Nu låg Shakespeare förvisso lite fel rent tidsmässigt, 1596, när Köpmannen i Venedig kom ut, fanns det åtskilliga italienska banker som lånade ut pengar. Sett lite längre tillbaka var dock det katolska ränteförbudet allmänt rådande, och just därför blev utlåning också i verkligheten något som Europas redan utstötta och utsatta judar ägnade sig åt. Det finns något så fascinerande mänskligt där, i djupt tragisk bemärkelse. Vi, Venedig, för att fortsätta där, anser det omoraliskt att låna till ränta. Men eftersom vi behöver kunna låna pengar, låter vi den här hatade marginaliserade gruppen hantera lånen och sedan föraktar vi dem i utbyte.

De tidiga kapitalisterna var dock mer praktiska än så. Det behövdes ju pengar, företag behövde finansieras,  det fanns vinster att göra. Finansbranschen avreglerades, befriades från sina klerikala bojor. I samband med detta började man också se på lånet som ett gemensamt ansvar mellan långivare och låntagare. Det fanns en risk i att låna ut pengar förstås, och därför tog långivaren ut ränta. Ibland föll risken ut och ett företag kunde inte betala tillbaka. Den första engelska konkurslagen kom 1542, och konkursen kom så småningom att ses som ett praktiskt sätt att hantera ekonomiska misslyckanden. Ekonomin som helhet tjänade på att människor kunde gå vidare och göra annat efter att någon enskild verksamhet fallerat. Att göra konkurs var inget skamligt utan något som ibland hände i en riskfylld ekonomi, i den anglosaxiska, mer riskpremierande kapitalismen slog det synsättet igenom särskilt starkt. Därefter följde en lång, och för mänskligheten ojämförligt ekonomiskt framgångsrik tid.

Tillbaka till nuet. Tillbaka till ett Europa där ett öppet nazistiskt parti med en partisymbol snarlik en swastika precis fick 7 procent i det grekiska valet. Alla är upprörda förstås, på samma sätt som man upprördes över de grekiska opinionsmätningar i våras där 77 procent av grekerna trodde att Tysklands mål med hanteringen av eurokrisen var att etablera ett "fjärde rike". Bättre då att satsa på våra alldeles egna nazister, tycks förfärande många greker ha resonerat.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den som inte kan betala sina lån måste straffas. För plötsligt har vi visst gått ifrån den kapitalistiska idén om det gemensamma ansvaret från långivare och låntagare. Bankerna som har lånat ut pengar till Grekland utan säkerhet har inget ansvar och måste till varje pris hållas skadeslösa. Grekland däremot, har allt ansvar och åläggs av EU och av långivarna ett åtstramningspaket som inte bara kommer leda till extrem fattigdom och decennielång lågkonjunktur, det innehåller också rena förnedringsinslag. Hur ska man annars tolka det faktum att grekerna tvingas ge upp rätten till sin egen nationella guldreserv till sina långivare? Världens banker har alltså rätt enligt EU:s stödvillkor att bokstavligen marschera in till den grekiska riksbanken och plocka med sig guldet, om lånen inte betalas.

Åtstramningarna är kanske mindre kränkande, men den grekiska ekonomin krympte 6 procent redan förra året, en minskning av BNP för femte året i rad. Att i det läget lägga in hela ekonomin i medvetet backläge är den nationalekonomiska motsvarigheten till att kasta en låntagare i fängelse. Alla vet att åtgärden inte kommer leda till att lånen kan betalas. Det är enbart ett straff, utdelat för att visa både den enskilde fängslade och alla andra låntagare, vad som händer om man inte kan betala. I och med euromedlemskapet finns heller ingen möjlighet för Grekland att släppa sin valuta fri och sänka landets generella kostnader. När politiker i dag pekar på den svenska lyckade åtstramningspolitiken i början av 90-talet glömmer de ibland den grundläggande faktorn. Utan en kraftigt sjunkande krona hade det förmodligen inte fungerat då heller.

Vi bör inte förvånas över att grekerna förkastar den EU-påtvingade politiken. Deras val av extremismer att trotsigt hålla upp mot överheten må vara värre, faktiskt politiskt, än de proteströrelser som syns i övriga världen, men så har också grekerna drabbats hårdare än andra av krisen och av hur EU valt att hantera den. Också i ett land som USA ser vi hur upplevelsen av orättvisa, av hur de där uppe berikar sig själva, givit grogrund för såväl tepartism som occupy-aktivism. De olika rörelserna har olika politisk färg, men ilskan riktas i båda fallen ändå mot det vi kan kalla staten-och-kapitalet, Wall Street, Washington, den privilegierade röra där politiker och bankirer ömt håller varandra om ryggen.

Vi återkommer till Shylock där han står inför hertigen och kräver sitt kött. Vi hatar honom för att han kräver sin rätt. I dag anser vi att bankerna har rätt att kräva Grekland och kanske hela EU på evig lågkonjunktur. Vi ger dem den rätten, respekterar den rätten. Inga droppar av barmhärtighet från himlen här inte. Sen hatar vi dem för det. Kanske var den moderna kapitalismen bara en övergående fas.

Text publicerad i tidskriften Tiden hösten 2012.

fredag, augusti 29, 2014

De döda på stränderna

2000 döda. Siffrorna kom häromdagen. 2000 människor dog i medelhavet förra året. Det är mer än fem personer om dagen. Fem personer i dag, fem personer i går, fem personer i morgon. Män, kvinnor och barn. Vi har alla sett katastrofbilderna, vi vet att det är barn också.

Döda flyter de i land på sydeuropas stränder, numera knappt utan att lokalbefolkningen orkar bry sig. Människor sitter och solar med döda människokroppar några hundra meter bort. Döden har blivit en fullständig normalitet. Deras död. Afrikaners död. Syriers död. Folk som förtvivlat försöker ta sig från det syriska blodbad som FN beskriver som grymmare än vi ens kan föreställa oss, eller som försöker undkomma IS folkmord. I stället dör de utanför Italiens kust.

Från Sverige skickar vi förresten just nu tillbaka flyktingar till norra Irak. Vi skickar tillbaka folk till just den pågående etniska rensning som vi samtidigt läser om i tidningarna och begråter. Vi skickar tillbaka folk till Gaza också.

Jag fick i uppgift i kväll att tala om hur vi stoppar rasismen, och jag gissar att man ville att jag skulle tala utifrån min text, som handlar om yttrandefrihet och hur så många i dag missförstår den. Och det finns absolut saker att säga om det. Så sent som i går läste jag en ny text i en borgerligt tidskrift om att det enbart var en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att vuvuzuela på ett möte och att kasta bomber i politikers hem för att försöka mörda dem. Det är nog lite mer än en gradskillnad däremellan. Potentiellt döda kroppar till exempel.

Och jag kan inte ta mig förbi alla döda kroppar. Mitt tänkande hakar fast sig i fasan och kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på de fem döda människorna i medelhavet varje dag, jag kan inte låta bli att se deras ansikten, se deras utsträckta händer från sjunkande båtar, deras anklagelser om att vi tycker att deras död är ett rimligt pris att betala.

För det gör vi uppenbarligen.

Jag är nu en sådan märklig orealistisk typ som i grunden är för fri invandring. Jag anser inte att någon, stater eller andra människor, ska ha rätt att fjättra folk vid den plats de föddes.

Jag har en son. Han är sju år och började skolan i förra veckan. Jag tycker inte att han har mer rätt att växa upp i trygghet i ett fungerande demokratiskt fredligt ekonomiskt framgångsrikt land än ett barn som föddes i Sudan eller Syrien.

Han har inte gjort något för att förtjäna sitt blonda hår, som han får fördelar av varje dag. Han har inte gjort något för att förtjäna en bra skola eller fungerande avloppssystem. Han har inte gjort något som gör att han har mer rätt att sova tryggt i sitt rum på natten än andra barn som sover samma nätter under granatbeskjutning. Han har inte rätt, jag har inte rätt, vi har inte rätt, att förneka andra barn och andra föräldrar att söka samma trygghet, samma möjligheter

Jag kallade mig själv orealistisk där i början, för det är så det beskrivs. Att anse allt detta påstås vara naivt och barnsligt och liksom lite tossigt. Att fortsatt se de döda flyta i land på stränderna är visst det realistiska alternativet.

Detta är rasism. Deras kroppar, deras döda, behöver vi inte bry oss om. Om vi någonsin ska kunna mota rasismen måste vi inse att detta är den rasism som ligger i botten av vårt invandringssystem.

Och om detta är det enda realistiska så vet jag inte hur vi ska kunna leva med oss själva.


Det här är ett anförande jag höll på releasen av Rasismen i Sverige 28/8. Anförandet efterfrågades som text också.

torsdag, april 24, 2014

Läppstiftskolan I - det stora inlägget om textur



Jag vet att det är ett tag sedan den här serien utlovades, men livet kom emellan, och eftersom det för första gången på flera år var liv av en bra sort som gjort mig lycklig, tänker jag inte be om ursäkt för det särskilt mycket. Dessutom blommar körsbärsträden och ni borde ändå vara ute i solen hellre än att hänga på internet.

Det finns två val när det gäller läppstift: färg och textur. Det finns fler val också, för all del, märken, doft, hur snygg hylsan är, vilken person man känner sig som när man använder det, om det är mer Grace Kelly eller mer gotprinsessa, men det sista är ändå oftast en aggregering av de tidigare valen och inga val är lika viktiga som de första. Det här inlägget kommer behandla textur, som är det minst uppmärksammade av de två, men som är kanske allra mest avgörande för vilken känsla man får av att använda läppstiftet och också ett område där många ovana läppstiftsbärare går fel.

Textur i sin tur handlar dels om pigmentering, dels om just själva texturen. Läppstift går från extremt högpigmenterade, intensiva färgchocker, till lättaste skiraste stains som knappt syns. Det finns förstås läppglans också, men det gillar inte jag, så det får någon annan skriva om. Det finns prestige i hög pigmentering i smink, sminknördar gillar det och högpigmenterade produkter skrivs upp. Och hög pigmentering kan vara fantastiskt om man verkligen vill ha de där power-läpparna, omöjliga att ignorera eller låta bli att påverkas av. Men ibland vill man inte det. Och då blir den höga pigmenteringen ett hinder, där du kanske älskar kulören, men varje gång du sätter på dig läppstiftet så känns det ändå alldeles för mycket som en estetisk käftsmäll och det slutar med att man torkar av minst hälften. Jag har exempelvis den relationen till legendariska Russian Red från Mac. Det är en fantastisk kulör, men just mot min hud och eventuellt mot min mentala konstitution blir den nästan alltid alldeles för mycket. Den blir däremot fantastisk om jag bara duttar på litegrann med en fingertopp, vilket är ett trick som alltid funkar om man vill använda ett läppstift som har för hög pigmentering för vad just den här dagen, huden, sinnesstämningen önskar.


Lägre pigmentering finns i alla schatteringar ner till det som ibland kallas stains, sheer eller något annat för att antyda att det just inte blir så himla mycket färg. Ett roligt engelskt märke som heter Lipstick Queen (med väldigt snygg art-deco-profil) gör två läppstift som heter Sinner och Saint, som leker med det här, där Sinner är extremt högpigmenterat 90 % (vet dock ej i procent av vad?), matt, medan Saint är sheer, 10 % pigment, med samma kulörer. Stains eller sheers är förmodligen den enklaste sortens läppstift att börja med, det är stift snarare än gloss, men är ändå bärbart på exakt alla och väldigt diskret. Diskret är inte alltid en dålig sak. Stains kan också komma i flytande form som man penslar på läpparna, där poängen är att färgen ska se olika ut beroende på vilken grundläppfärg man har, Benefit gör en klassisk, bra, som ser ut som om man ätit hallon bara. (eller erm, kanske druckit rödvin, fast inte på ett dåligt sätt!). Ovan syns en underbar stain från Vincent Longo i färgen Cherry som tyvärr inte görs längre.

Texturen handlar utöver pigmenteringen om hur läppstiftet känns på läpparna och var det befinner sig på skalan mellan matt och blankt. Här har läppstiftsteknologin utvecklats fantastiskt på de senaste 20 åren. I dag känns läppstift nästan alltid behagliga på läpparna, de torkar inte ut som de gjorde förr, och glider på enkelt när man sätter på sig dem, även de versionerna som sedan ser matta ut för ögat. När jag verkligen började använda läppstift, till skillnad från att bara tänka att jag skulle vilja vara en person som hade läppstift, var det här helt avgörande. Läppstift förr i tiden kändes som att ha ett lager av något utanför kroppen, utanpå läpparna, och det gjorde all skillnad i världen för mig när de började kännas som något som hörde till kroppen. Ungefär som skillnaden mellan en kroppskräm som bara ligger utanpå som ett lager och en som sjunker in i huden.

I dag behöver man inte tänka på det här om man köper stora vanliga märken, alla har bra textur i den meningen, men kanske skulle jag ändå särskilt vilja hålla fram Mac och Chanel, som var de märkena där jag först insåg det här och som därför har en särskild plats i mitt hjärta.

Vad gäller matt och blankt är det helt en fråga om tycke och känsla och vilken look man vill uppnå. Old school Hollywood glamour, vilket i stort sett alltid är det jag strävar efter, funkar i båda varianterna, även om matt ger mer 40-talskänsla och blankt känns mer 50-taligt Marilynesque. Matt upplevs ibland som mer svårburet, i skönhetsspalter talar man om att det förstärker skavanker, men mitt mål med mitt utseende har ändå aldrig varit perfektion. Jag tänker uppriktigt inte ens på om det syns att jag har någon liten hudflaga på läpparna som tagit åt sig mer pigment än resten.

Men visst, det är alltid bra att peela läpparna om man använder läppstift mycket. Det kan man t ex göra med en ren tandborste eller en frottéhandduk eller med något för ändamålet specialgjort medel.

Om man har ett älskat läppstift som inte är superblankt men vill ha det där chockblanka kan man alltid ha färglöst läppglans ovanpå, för att få matt behöver man dock köpa ett stift som är matt. Det finns i många märken, jag gillar verkligen Nars Velvet matte pencil som en oerhört bärbar vardagsvänlig sammetsmatt, men den extremt matta som är på bilden till förra inlägget, som är kanske den snyggaste jag har, är från Nouba, heter Millebaci och är nåt slags longlasting (hence, tusen kyssar) som kommer i hylsa med skumgummiapplikator (kulör nr 7 på bilden) och som jag efter tips från en bekant köpte på Apoteket. Andra bra matta läppstift är ovan nämnda Sinner från Lipstick Queen och Chanel Allure Velvet (som syns överst i inlägget i la Somptueuse).


Blanka, eller hyfsat blanka läppstift, är egentligen normen. Om det inte står matt någonstans så kan man utgå från att det är ickematt, alltså åt det blanka hållet. Ovan syns ett gammalt underbart stift från Versace som jag inte vet namnet på, men det är jätterött och jätteblankt och lämnar märken överallt, vilket ibland är exakt vad man vill. Tyvärr är det närmast omöjligt att ha på snyggt utan pensel, vilket är ett åbäke jag sällan riktigt orkar med, inte minst för att bättra på under dagen när färgen på läpparna försvunnit i röda lämningar längst ens väg, på koppar och glas, folks kinder och kragar. För det extremt blanka krävs någon form av metalliceffekt, och det närmaste jag kommer är ett läppstiftsgloss från Limecrime som dock faktiskt oftast är för mycket till och med för mig. Det finns inte ens någon bild på mig i det, men nedan är promotionbilden. Blankt, mycket blankt.


ps. En texturvariant som jag själv sällan gillar, men som jag ändå måste nämna är läppstift med skimmer, eller frostade som de också ibland kallas. Jag tycker att de får en att se ut som en konståkerska från 80-talet, men å andra sidan kan det förstås utmärkt väl vara exakt den look man är ute efter. Isåfall rekommenderar jag det varmt.

.

måndag, april 07, 2014

Läpparnas bekännelser

Jag minns inte när jag började med rött läppstift, men sannolikt hade det, liksom nästan allting annat i min estetiska utveckling, med Twin Peaks att göra. Vi talar 1991, i Ludvika, jag var 15 år gammal och hade fram till dess pendlat i stil mellan utmobbad tönt med jeans och tjocktröja och utmobbad tönt med svarta kläder och kajal. Sedan kom Twin Peaks och mitt liv, eller åtminstone mitt utseende, fick en riktning som jag egentligen aldrig tagit mig särskilt långt vidare ifrån. Och varför skulle jag? Det finns ändå inte mycket som är snyggare än svartvita brogues, veckade kjolar, rosa kashmirtröjor, flanellskjortor och ljust turkosa diner-uniformer.

När jag nu tänker efter minns jag inte ens om någon central gestalt i serien egentligen använde rött läppstift, sminket var i allmänhet väldigt 90-talsbrunt. Josie Packard hade dock blankt klarrött stift, alldeles för gult för min hudton.

Nu visste jag dock inte så mycket om hur man bör matcha det röda mot den egna huden i början på 90-talet, och jag misstänker att jag kanske inte i dag hade valt just det där röda läppstiftet av märket Jane Hellen som jag någon gång i den här vevan köpte på Åhlens vid gågatan och sedan nästan aldrig använde. Jag provade det framför spegeln, men hann knappt ut genom dörren innan jag gick tillbaka och torkade bort det. Jag älskade det, men kände mig inte som en person som kunde se ut sådär. Det kan ha varit den där utmobbade tönten som fortfarande fanns inne i mig.

Sedan köpte jag under många år röda läppstift ibland, utan att använda dem. Jag ville vara en person som hade röda läppar, även om jag uppenbarligen inte var det. Ett, som jag fortfarande äger någonstans, var från Bourjois och mörkt perfekt körsbärsrött, och det hade jag faktiskt någon enstaka gång till fest. Annars var det mest hemma framför spegeln.

I dag har jag rött läppstift nästan varje dag. Det finns inget smink som är lika mycket jag, som känns lika självklart, jag äger säkert 30 stycken snarlika men olika (förra sommaren instagrammade jag dem alla under taggen #50shades), i lite olika nyanser, texturer, pigmentering, känsla. Jag har hittat mina perfekta röda, och hittar ständigt nya perfektionsvariationer, man behöver alltid ett som är lite mörkare, lite skirare, lite mattare, lite mer hallonsylt.

I en serie blogginlägg och instagrambilder kommer jag gå igenom allt det här, och kanske hjälpa just dig att bli en person som har rött läppstift, om du nu skulle vilja det. Vi kommer gå igenom texturer, nyanser, märken. Jag kommer prata om myter och föreställningar om det röda och om några av de vackraste kvinnorna och läpparna i världen.


tisdag, december 31, 2013

Purgatorio 2:3


Blessed be the fruit”
Margaret Atwood
Från och med graviditetens 23:e vecka är den havande kvinnan enligt svensk lag två. Från och med då är abort förbjudet och fostret i magen ett eget rättsligt subjekt bortom modern. En kropp, två individer, två kroppar, ett par lungor som sköter syresättningen. Den konkreta upplevelsen av en annan varelse i sin, någons trummande fötter mot ett revben, någon annans hjärtslag, i långt högre hastighet än dina egna.
Vi talar sällan om det här i filosofin eller politiken. Sådant känslotrams kan man väl ha i föräldratidningar eller kvinnoromaner. Reproduktionen tillhör det privata och är därmed mindre intressant, mindre intellektuellt. Skönlitteratur och annan konst som rör graviditeter och barnafödande anses aldrig lika seriös som sådan som rör män som dricker för mycket sprit och har ångest.
Sådan är nu könsuppdelningen. Om vi inte levde i ett patriarkat inbillar jag mig att intresset för detta mysterium vore större. För som mänsklig erfarenhet är detta unikt i livet. Den gradvisa övergången från ett frö till en sorts annanhet som ändå mest är jag till det som är en annan och samtidigt jag till det som otvetydigt är en annan, utlämnad åt världen, men perfekt i sin alldeles egna mänsklighet. Vecka 5, vecka 25, vecka 40+. Efter födseln får den födande mer av ett fritt val, men beroendet kvarstår obönhörligt i ena riktningen. Människoungens mångåriga hjälplöshet skapar sin egen logik. Någon måste ju faktiskt finnas där, mata, bära, spegla. Överlevnaden som art bygger på detta. Hur kombinera denna tillvarons absolut med idéer om frihet och fritt val? Den enda frihet som kan finnas i förhållande till det lilla barnet är kring vem som ska vårda det. Att någon måste är otvetydigt.
Ur reproduktionen har patriarkala samhällen byggts och legitimerats. Ägandet och arvet kräver kontroll över kvinnans kropp, hur ska annars hopsamlade rikedomar säkert tillkomma rätt efterlevande, ur patriarkens perspektiv. Hennes beroende och upplevda svaghet vid grosseser och barnafödande blir outtalade anledningar att utesluta henne ur både maktutövning och ur de individuppfattningar som så småningom växer fram. Uppdelningen görs i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. Genom den mänskliga historien går barnafödandet som både den synliga orsaken till existensen och den osynliga orsaken till existensens yttre format. Det senare definierat och beslutat av dem som inte föder.
Detta att den gravida kvinnans kropp inte är hennes är vardagspolitik. Det Socialstyrelsen rekommenderar sägs aldrig med samma gravallvar som när rekommendationerna gäller en havande, efterlevnaden anses självklar oavsett hur ytlig eller missförstådd forskning som ligger bakom. Genom olika tider har argumenten lytt olika, om det handlat om statens rätt till ett friskt bonde- och soldatmaterial eller emotionell press på den blivande moderns ansvar för det framtida livets neurologiska särdrag. Drick inte kaffe, ät inte filmjölk då det innehåller minimala mängder alkohol, ät ost, ät inte ost, ät fisk, ät inte fisk, ät grönsaker, akta dig för importerade grönsaker, ät helst helkonserver, motionera, cykla inte, arbeta som vanligt, vila. Modernitetens kontrollbehov uppförstorat, om ingenting annat i denna mystiska process kan överses kan man åtminstone detaljplanera ätande. Graviditeten som ätstörning.
Den kan kännas som en fientlig invasion. Likt Ripley med monsterägget inne i kroppen tvingas vi bära på inkräktare, prioritera denna parasit framför vår egen överlevnad. Detta är helt konkret, endast det som blir över när ett foster fått tillräcklig näring går till modern. Den oönskade graviditeten blir ett dubbelt fängelse. Att göra en kvinna gravid mot hennes vilja är en kränkning i sig, också bortom eventuellt sexuellt våld. Det är väl känt och använt i krig, tvinga fiendekvinnan att bära ditt barn och du förnedrar henne dubbelt, trippelt. Också för den med mer positiva tankar kring havandeskapet är det ett maktövertagande. Det är lätt att förstå den som efter födseln inte orkar mer jagupplösning och kroppslig underkastelse utan av emotionella skäl avstår från den amning som annars förlänger symbiosen.
Det har funnits goda skäl att utesluta kvinnor ur politiska teorier. De, med sina beroenden, sina kroppar, sina parasitära gäster, har ju inte passat in. Både liberal och socialistisk filosofi har i allmänhet koncentrerat sig på den del av livet som försiggår i det vi kallar offentligheten (definierat på olika sätt). Relationen till arbetsgivaren och till staten har definierats och problematiserats utifrån individer som är män. Individer i offentligheten har ju i allmänhet varit det, inte minst som man så fiffigt definierat bort allt som inte varit traditionellt manligt ur den sfären. När man så småningom kom till slutsatsen att kvinnor också är människor lade man bara till dem i existerande teorier.
Teorierna håller emellertid inte ihop. Inom arbetarrörelsen sliter man ständigt med detta. Är könsförtrycket reellt och något att ta på lika stort allvar som klassförtrycket eller kommer också sexismen automagiskt att lösas upp av kampen mot kapitalet? Ännu i svensk vänster i dag går viktiga skiljelinjer längs svaren på de frågorna. Inom liberalismen bryr man sig sällan ens om dilemmat. Individens frihet är primatet och numera tycker vi ju att också kvinnor är individer så vad är problemet? Låt också kvinnan fritt få välja och välja bort föräldraskapet, välja och välja bort omsorgen om avkomman, som män alltid har kunnat göra. Vi lägger till kvinnan bara, skakar om och serverar det fria samhället. Men reproduktionens villkor kvarstår.
Under mitt hjärta en annans. I min kropp den andre. Min kropp överskrider mitt jags gränser.

Abortfrågan skär genom dessa tänkta självklarheter. Å ena sidan den liberala tanken att också kvinnan är individ och alltså kan inte fostret vara det samtidigt. Kroppen kan inte vara två, eftersom grunden för hela det politiska tänkandet är att hon är en. Å den andra, den lika klassiskt liberala tanken att varje individ har rätt till liv, och eftersom embryot uppenbarligen har liv har det också politiska rättigheter, likvärdiga dess värddjurs. Dilemmat är så olösligt att vi föredrar att inte tänka på det, inte tala om det. Den progressiva liberalismen ställer sig i allmänhet på kvinnans sida och väljer därför av intellektuella förenklingsskäl att tala om fostret som ickeliv, blott slemklumpar att kasta undan om kvinnan så önskar. Den inte så progressiva konservatismen bortser helt från kvinnans självägande och ser henne som en behållare för det nya liv som är skyddsvärt i långt högre grad än dess moder. De olika linjerna är tydliga i den manikeiska amerikanska abortdebatten där fullständig aborträtt, fram till dagen före förlossning, ställs mot rätten att mörda abortläkare eftersom man då skyddar livet. Den senare linjen är vanligare än den förra och än mer när man bara offrar den enskilda kvinnans liv hellre än hennes foster. I flera länder i Sydamerika är abort inte ens tillåten vid risk för moderns liv. I vintras dog en gravid kvinna i Polen då flera läkare efter varandra vägrat behandla henne och ljugit för henne om hennes sjukdom av rädsla för att skada hennes foster. Den amerikanske republikanske presidentkandidaten till valet 2012, Rick Santorum, motsätter sig helt rätten till abort och har kallat abortskäl av omsorg om kvinnans hälsa för ”falska skäl”. Varje år dör 47 000 kvinnor i illegala slaktaraborter, 5 miljoner behöver läkarvård efter sådana ingrepp.
Foster är dock inte slemklumpar. Detta kan jag säga med fullständig visshet. Också före den svenska abortgränsen innebär en avslutad graviditet att man tar ett liv. Ett pre-barn som inte får leva, inte får utvecklas till människa. Också innan utgången av vecka 22 känner de flesta kvinnor fosterrörelser, om så bara som fjärilsfladder, till förvillelse likt en orolig mage. Också innan utgången av vecka 22, när fostret antas kunna överleva om det föds och alltså gå från att vara ett foster till att bli ett barn och få de rättigheter vi lägger in i det etikettsbytet, är dess närvaro inne i kvinnan i allmänhet tydlig.
De sena aborterna tydliggör ambivalensen. Den förlossning den aborterande kvinnan tvingas genomföra, komplett med krystningar och värkar, ligger helt nära den sortens förlossning, förhoppningsvis något senare i graviditetsförloppet, där barnet är önskat. Vid den sena aborten är barnet emellertid vid den här tidpunkten redan dött, så kvinnan andas och smärtar och föder sitt döda barn. I allmänhet kan man få morfin. Det är förstås en fördel mot reguljärt förlossningsarbete.
Detta är sanningar vi i dag i allmänhet lämnar till abortmotståndarna. De får vifta med perfekta babyfötter i miniatyr och prata om liv och död och fullkomlighet. Endast den som frånkänner kvinnan sin kropp erkänner fostrets. Den som också ser fostret antas ha dolda skäl och egentligen vilja inskränka aborträtten. Så fasta är vi vid uppdelningen i individer, en och en, med rättigheter i var sitt litet paket, att vi inte förmår inse att allting kanske är sant samtidigt. Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja. Kanske finns inget enkelt låtsat antingen eller. Kanske är valet inte mellan barnets primat eller kvinnans, utan mellan om kvinnor ska få välja i relativ säkerhet eller om de ska tvingas till smutsiga, farliga ingrepp utanför sjukvårdens kontroll. Inte lika filosofiskt högtidligt, men i realiteten lika mycket ett val mellan liv och död. Kvinnans liv eller kvinnans död.
För ingen kan ju tro att det där med livet alltid har varit så himla heligt. De flesta samhällen har genom historien accepterat visst dödande, av fiender, av slavar, av kriminella, av födda eller ofödda barn. Högstämd retorik om livets värde har, i den utsträckning sådan alls förekommit, omvandlats i pragmatisk realism. Också i dag, när vi lyckosamt nog oftast betraktar också folk från grannbyn som människor, är denna pragmatiska inställning rimligast. Målet är att minimera lidande, snarare än upprätthålla teorier om individer och rättigheter som ändå inte räcker till när de konfronteras med verklighetens havande kvinna.

Om kvinnan inte ansetts vara människa har barn gjort det i ännu mindre utsträckning. För att alls överleva måste de bli vårdade, men ingen sådan rättighet har traditionellt definierats. För att kunna bli hela människor måste de få skydd, mat, fostran, frihet, kärlek - hur ska ett sådant behov kunna formuleras politiskt? Om vi tänker oss att män och kvinnor har lika rätt till frihet, allt annat vore trots allt orimligt, på vems axlar kan vi placera skyldigheten att göra det som måste göras? Har den personen att bära detta alldeles ensam? Ansvaret att vårda ett litet barn är i längden mycket svårt att kombinera med för ekonomin nödvändigt förvärvsarbete. Har en person som avlat ett barn ingen frihet eller all frihet? Och vilken frihet har barnet?
Det traditionella sättet att se på detta har varit att kvinnor har skyldighet att vårda sina barn, män har skyldighet att försörja dem och om männen avviker får kvinnorna, och barnen, klara sig bäst de kan. Samma sak har förstås gällt barnen om deras mödrar avvikit, men det har historiskt varit mer ovanligt utom vid exempelvis dödsfall, och då har barnen generellt snarare tagits om hand av andra kvinnor än av sina fäder. Detta synsätt hänger väl ihop med uppdelningen i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. I det privata, där kvinnor finns, finns ingen frihet. Kvinnors beroende av män har, i den mån man alls reflekterat över det, betraktats som ett fritt val att avstå från frihet. Släktets fortbestånd har byggt på att kvinnor fattat just detta fria val att bli ofria.
Om det är något som välfärdsstaten har gjort är det att lösa upp den premissen. Liberaler klagar ibland på att den bara ersatt kvinnors beroende av män med kvinnors beroende av staten, men den klagan är en smula verklighetsfrånvänd. Beroendet ligger fast i den mänskliga reproduktionen. Man kan organisera det på olika sätt, ge mer eller mindre frihet, mer eller mindre möjlighet till egna val. Det lilla barnets hjälplöshet är ändå oändlig. Helt utlämnat till att någon försakar sitt eget oberoende för dess bästa.
För här är en annan av frihetens paradoxer – barnets frihet gentemot föräldrarna. Vilken rätt har ett barn att ha möjligheter bortom föräldrarnas önskan och horisont? Synen på detta varierar dramatiskt över världen. I Skandinavien har vi av tradition sett på barns frihet som väsentlig, frihet från aga, frihet till skolgång. Ändå konfronteras vi självklart också här med frågan om vad föräldrar egentligen får göra mot sina barn, och vilken rätt någon utomstående har att lägga sig i. Var går gränsen för vanvård, var går gränsen för när man inskränker sina barns framtida liv för tydligt? Ska man få hemskola sina barn? Ska man få hemskola sina barn också om man lär dem att evolutionen är trams och att homosexuella kommer till helvetet? Också om man håller dem från att tidigt lära sig svenska och få en någotsånär rimlig chans att själva välja att bli en del av vanlig svenskhet? Ska föräldrar få välja i vilken utsträckning deras tonåringar har sexualkunskap i skolan och vad denna i så fall ska innehålla?
Ett dilemma med den svenska debatten kring de här frågorna är att den nästan uteslutande rör sig i gränslandet mot religion eller möjligen integration. Det är uttalat religiösa friskolor som ifrågasätts i sammanhanget, inte waldorfskolor eller elitskolor. I detta genomsekulariserade land anses blott religionen vara potentiellt skadlig indoktrinering, annan uppfostran, också sådan som kraftigt inskränker barnens möjlighet att välja om och välja annat bortom föräldrarnas intressen, är oproblematisk. Tennisföräldern som sätter sitt barn i träning från dess att han eller hon kan gå, som tvingar barnet att förneka alla andra intressen, all normalitet, vänner, skolan, fritiden, ses på sin höjd som en kuriositet, trots att de idrottsskador som kan uppstå vid alltför tidig felaktig träning kan vara nog så livslångt fysiskt handikappande som exempelvis en religiöst betingad omskärelse. De riktiga fördömandena lämnar vi dock alltid åt sådant föräldrainflytande som rör förälderns relation till Gud.
Även om vi inte äger våra barn har vi dock vad man skulle kunna kalla viss tillfällig besittningsrätt till dem. Åtminstone gentemot staten. Om inte annat talar empiri för att det uppkommer helt nya och oftast värre problem när staten tar ifrån föräldrar alltför mycket föräldraansvar och -makt. Reproduktionens villkor igen. De förhållningssätt politiken hävdvunnet intar i det stora fungerar inte alltid särskilt bra i det lilla. Man kan välja att strikt hålla isär de två kretsarna och döma vissa till vissa regler och andra till andra, så har trots allt våra samhällen sett ut väldigt länge. Men man kan också kapitulera inför insikten att reglerna från början var arbiträra, att en påstådd universalism som måste bortse från grunden för människans existens för att gå ihop kanske inte är så universell ändå.
(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) 

fredag, december 06, 2013

Några rader om en 20-åring och värdet av illojalitet

I går var jag på 20-årsfest för magasinet Arena och fick bl a i tropisk hetta höra några gamla chefredaktörer tala om åren som gått. Det var nostalgi om hur Per Wirtén satt på café opera på tidigt 90-tal och ville starta en tidning och ickenostalgi från Karolina Ramqvist som sade att hon knappt mindes någonting och inte gillade att se tillbaka, men allra mest fäste jag mig vid Magnus Linton som talade om sina utgångspunkter i tidningsmakandet och det politiska livet.

"Det viktiga för mig har alltid varit illojaliteten", sa Magnus och log det där sneda leendet och hundra vänstermän som kanske i och för sig inte var där just då svor inombords. Och det är förstås lätt att reta sig på en sådan inställning, inte minst i en politisk rörelse som i övrigt haft så förtvivlat svårt med den intellektuella utvecklingen, särskilt så på det 90- och 00-tal när Arena trots sin litenhet och extremt blygsamma budget närmast dominerade den tänkande vänstern. Många har retat sig, minns de återkommande Arena-debatter där de där arga vänstermännen förklarat hur tidningen skrivit alldeles för lite om klass och alldeles för mycket om aborträtt och globalisering och sexuell frigörelse och missbrukspolitik och Sveriges roll i kolonialismen. Illojalitet alltså, och det är en underbar utgångspunkt för att tänka politiskt.

För jag minns själv hur den där illojaliteten, med systemen och organisationerna och den debatt som alla andra ville föra - men däremot aldrig med de verkliga målen - gjorde att jag kände mig så lockad av Arena. Jag hade ju andra politiska utgångspunkter, om än vi möttes i det kulturradikala, men det jag kände mig så hemma i var framförallt detta att aldrig inordna sig. Aldrig låta bli att tänka saker, att skriva saker, för att andra skulle tycka att det blev besvärligt, aldrig hålla den goda stämningen i gruppen högre än det intressanta resonemanget. Jag är inte så bra på grupper, inte så bra på inordning och god stämning.

Jag är så glad för att Arena inte heller alltid varit det. Grattis.